Mitt så kallade liv

Publicerad 2016-09-24 19:54:00 i Allmänt,

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om säsongens manusförfattare hittills. Det känns som om produktionsteamet har velat skruva upp tempot och tillföra större dramatiska kurvor, ställa huvudkaraktären inför dilemman och oväntade situationer. Det kan vara det sista försöket att se om tittarsiffrorna, eller snarare följarsiffrorna, går att vända uppåt eller om det i själva verket är dags att lägga ner denna vardagsnära långkörare. Kanske är beslutet redan fattat, och den nyanställde manusförfattarens uppgift är att se till att projektet avslutas värdigt i en någorlunda fängslande sista säsong. Om så är fallet vet de trogna fansen antagligen redan när sista avsnittet kommer att sändas. Efter det vet jag inte vad som händer. Om man bara hamnar i TV4 guld eller SVTs Öppet arkiv, eller om man får någon ny liten biroll i en annan mer reklamsäljande produktion. En möjlighet är att karaktären får leva vidare i en spin-off-serie, men med betydligt mindre plats i manuset. Kruxet är ju dock att man inte vet om man redan är en bifigur, och att det bara är hybris som gör att man tror sig vara affischnamnet. (Det är en aning pinsamt att tänka på att det skulle förhålla sig så.)
       Genom att snabbspola sig igenom tidigare säsonger kan man hitta en mängd olika trådar som skulle kunna plockas upp för att låta utmynna i en slutscen av antingen nostalgisk, inspirerande eller ödesmättad känsla.
Om jag bara helt spontant drar några alternativ hur hatten skulle den finala avsnittstiteln kunna vara:
      Genombrottet Efter många säsonger av upp- och nergångar för den lidande och kämpande författaren skriver hon under några veckors glödande inspiration en utlämnande och experimentell roman som slår ner som en explosion i ett trött litteratursverige och hon hyllas som den nya generationens ... typ Virginia Wolf. Slutscen: när huvudkaraktären tar emot en prestigefylld utmärkelse inför ett jublande publikhav.
      Sammanbrottet Det kan hända den bäste. Det börjar med sömnsvårigheter och pillerknaprande, följs upp av utmattningssyndrom och toppas med att traumatiska upplevelser från det förflutna kommer ikapp. Ett hopklipp av de värsta stunderna i livet visas som ett misärpotpurri och alla förstår att the bottom is nådd och den enda vägen framåt är timvis med terapi. Slutscen: Ett vitt rum, vita kläder, en kvinna med utsläppt gråstrimmigt hår hopkrupen mot väggen i en säng med vita lakan.
      Brottet En serie ytterst slumpmässiga händelser och sammanträffanden i kombination med oturliga missförstånd gör att den medelålders gifta kvinnan tillika medelklassmamman blir inblandad i en brottshärva. Efter en actionfylld polisrazzia pekar viss bevisning mot att hon har kopplingar till den under världen och är inblandad i omfattande narkotikahandel. Slutscen: när mannen och barnen från sin ytterdörr ser henne föras bort i handfängsel.
     Uppbrottet En undantryckt längtan ut i världen och en uppgörelse med det så kallade ekorrhjulet gör att familjen säljer alla sina ägodelar, säger upp sig från sina jobb och planerar för ett helt nytt liv på andra sidan jordklotet. Slutscen: när familjen med förväntasfullt, leende och befriade ansiktssuttryck kliver nerför flygplanstrappan med den afrikanska solnedgången i bakgrunden.
     Trendbrottet Den medelålderskrisande huvudkaraktären kommer till insikt att hon varken vill vara löneslav i en oinspirerande och kontrollerande organisation eller sälja sig till högst betalande som kulturarbetare med prestationsångest. Istället använder hon alla besparingar, till det sista öret, till att öppna en vintagebutik och kombinerad syateljé. Slutscen: när hon i tjusig frisyr med läppstift och välskräddad klänning slår upp dörrarna till den personliga och samtidigt stilrena butiken där kunderna köpsugna köar utanför dörren.
     Tillskottet Helt oväntat, visar sig övergångsåldern överraska med en såväl oplanerad som i det närmaste mirakulös graviditet. Istället för att börja med seriöst pensionssparande används det ekonomiska överskottet till inköp av spjälsäng, barnvagn, sparkbyxor i storlek 50 och en amningspump, bland annat. Slutscen: en operationssal där den nyblivna mamman med grön pappersmössa på huvudet och plufsigt, halvdrogat ansikte lyckligt leende får lägga sin skrikande baby mot bröstet.
 
Att få sin serie nedlagd är för övrigt inget att deppa över - alla riktigt bra kvalitetsserier lägger ner innan de är uttjatade och urvattnade. Se istället på dig själv som Downton Abbey, Girls eller Drömmarnas tid. Och betänk att Mitt så kallade liv med Clare Danes och Jared Leto lades ner på grund av tittarsiffrorna. Det om nåt är skandal, övrigt går att leva med.

Vajmis

Publicerad 2016-09-15 22:07:26 i Allmänt,

Vajmisträsk

Publicerad 2013-09-12 20:41:00 i Allmänt,

En mulen och ruggig septemberdag vid Vajmisträsk. De båda älgjägarna hade ägnat några arla morgontimmar åt att trampa över myrar, genom snår och uppför berg. De hade precis satt sig på varsin stubbe för lite välbehövlig vila; den ene av dem har passerat de sjuttio och den andra bär på en alltjämt växande gravidmage. Kaffetermosen var precis framtagen ur ryggsäcken när ögonstenen, älghunden, plötsligt gav upp ett ståndskall. Ryggsäck och termos flög ur händerna. Upp rusade jägarna. Bössorna greppades.
     En ko med kalv stod vid strandkanten i den höga vassen 195 meter bort. Grymt som det kan verka, nåja jakt är ju jakt, måste man skjuta kalven först. En ko utan kalv är bättre än en kalv utan mor. Alltså: pangbom, med betoning på bom. Mamma älg gav sig av in i skogen och den lilla kalven vinglade förvirrad än hit än dit innan den beslöt sig för att simma. Rätt ut i Vajmisträsk gav den lille rackaren sig. De båda jägarna avancerade lite närmare innan den mer pricksäkra av dem lade an och pang. Klockren träff och så låg kalven där i vattnet och guppade med magen ovanför ytan.
     Övriga i jaktlaget informerades via telefon om det lyckade skottet och de som befann sig i närheten tog sig snabbt till platsen. 
     Återstod endast att bärga bytet.
     Vattnet är kallt, sa en av gubbarna. Sjöbottnen är lerig, sa en annan. Vi väntar tills den flyter i land, sa en tredje. Som en flaskpost, sa en fjärde. Sedan gjorde de sig beredda på väntan. Ryggsäckarna ställdes ner, de hittade varsin stubbe i skogsbrynet med utsikt över träsket och stranden och så togs kaffetermosarna fram.
     Ytan på Vajmisträsk krusades inte av minsta tillstymmelse till våg. Vattnet låg lika stilla som i en vattenpöl. Den döda älgen låg där den låg och de två jägarna insåg med en blick på varandra att det skulle ta ett långt tag innan just den här flaskposten nådde land. "Du eller jag?" tycktes deras ögon fråga varandra och utan ord avgjordes saken. Äran skulle delas lika dem emellan. En fällde kalven och en hämtade den.
     Gubbarna på sina stubbar med kåsorna fyllda av ångande kaffe stirrade storögt medan lagren av jaktkläder beslutsamt togs av och ordentligt hängdes upp över en liten gran. Jacka och byxa, underställ, strumpor och underkläder. Den kyliga höstluften fick huden att knottra sig.     
     Jägaren vadade ut genom sjögräset och sjönk ner till knäna i den bottenlösa leran. Fötterna sögs fast och det var med möda varje steg togs. Slingrande sjöväxter lindade sig runt vaderna. För varje kliv framåt i det redan grumliga vattnet lösgjordes ytterligare gegga av obestämbart art och när kalven nåddes ett tjugotal meter ut hade jägaren kallt träskvatten upp till bröstet och brun sörja upp till naveln.
     Gubbarna på stranden undrade förfärat om Vajmisträsket skulle sluka både jägare och älg ner i sitt bottenlösa mörker. De famlade förstulet efter sina bössor, i den händelse en gigantisk sjöorm skulle väckas ur sin sömn av det oväntade besöket och resa sig ur djupet.  
     Med ett stadigt tag i nackskinnet bärgades älgen och när den med en duns landade i vassen rusade jaktlaget till. Någon hittade en tröja i sin ryggsäck att använda som handduk och en annan hällde upp en kåsa rykande varm dryck. Två stycken tog sig an älgen och drog upp den den sista biten upp på torra land.
     En person var så tagen av situationen att lyckan inte visste några gränsen och ta mig tusan om det inte var solen som sken inuti bröstet som lockade fram solens strålar från den uppklarnande himlen att värma den frusna badaren. Först stoltheten över ögonstenen som äntligen visat sin duglighet som jakthund och sedan stoltheten över jaktkamraten, tillika dottern. "Det är inte alla jaktlag som har en havande kvinna som simmar efter älgar," sa han och vi anar en rörd tår i ögonvrån, men det talar vi tyst om. I älgskogen finns föga plats för den sortens känsloyttringar.

Träningsblogg

Publicerad 2016-09-14 22:23:12 i Allmänt,

"Det är så konstigt med mig, jag kan nästan allt." Nu när jag modebloggat en del och känner att jag bemästrar den konsten känner jag att jag är redo att ta nästa steg, och vad finner sig mer naturligt än att visa den lite mer atletiska sidan av mig själv. För någon vecka sedan inköptes ett par färggranna löparskor, och förutom dessa har jag även en egen löpargrupp. Det är ju mycket roligare att träna tillsammans med andra, man kan peppa, motivera och utmana varandra. Och det bästa av allt är att de är så lojala och följer mig oavsett var jag väljer att springa, om jag är i Luleå eller i Överkalix. Min löpargrupp består av fem fasta, handplockade, medlemmar och de fyller alla olika funktioner.
1. Min man Ronnie
2. Jerry Lonnakko
3. Cathrine Parment
4. Dan Swärdh
5. Anna PT
 
Min syster Anna är familjens riktiga atlet, så det faller sig ganska naturligt att hon får hänga med, speciellt eftersom hon har berömt mig för mitt löpsteg. Det kan hända att hon säger så till alla, men jag tror på det och känner mig som en gasell som skuttar på lätta fötter.
Dan är min teaterlärare som lärt mig många bra saker för livet, och jag skulle önska att jag kunde citera honom exakt, men han har i alla fall fått mig att inse att kroppsligt mod och kroppslig styrka hänger ihop med mental styrka. Under min tyngsta period hittills i livet sprang jag några meter, stannade och grät, sprang, stannade och grät. Men med Dans visdomsord i huvudet visste jag att det skulle gå över snabbare om jag sprang mig ut ur det.
Cathrine är också en teaterguru, som jag bland annat övat andning med i ett litet förråd på Norrbottensteatern. Hon säger mest en enda sak: öppna käken. Även när hon var min skrivcoach på en kurs bestod hennes råd mest av att jag skulle släppa käken. Huruvida käksläppet får mig att skriva bättre är tveksamt, men det hjälper definitivt flåset under springandet.
Jerry och jag tar inte så många kringelikrokar i vår kommunikation. Vi säger det vi tycker att vi behöver säga till varandra, och för några år sedan sa han: känn inte efter, i betydelsen "skärp dig". Så när det känns lite jobbigt i löparbenen eller tungt med andningen får han upprepa de orden lite skarpt. Nej, jag behöver inte känna efter jag behöver bara springa.
Ronnie är den enda i min löpargrupp som jag faktiskt på riktigt har löpt tillsammans med vid några tillfällen. Hans viktigaste uppgift är att driva på mig med uppmaningen att "när det känns lite jobbigt ska du öka takten".  
Att på riktigt, så att säga i fysisk form, samla denna underbara skara människor till en faktisk löprunda skulle nog bli en ganska absurd tillställning, särskilt om deras huvudsakliga uppgift var att gemensamt heja fram mig. Men inuti mitt huvud, en och en i taget, är de oöverträffliga. Tyvärr har de varit lite upptagna på annat håll under en period och har inte haft tid att besöka mig, men jag är alldeles säker på att de inom en snar framtid kommer att finnas tillgängliga för en rejäl löprunda.
 
 
 

LinasKulturBusiness

Publicerad 2016-09-01 14:39:00 i Allmänt,

Mitt företag heter kort och gott Lina Stoltz. Jag brydde mig inte om att vara mer fantasifull än så när jag skulle registrera mig hos Skatteverket. Men hyresgäst som jag är hos firma LKB funderar jag över ett namnbyte, så skulle jag kunna ha deras stiliga skjortor som arbetskläder. De finns dock inte i exakt min storlek, men som skjortklänning med bälte i midjan kanske ... Idag är ni i alla fall välkomna på rundtur i mitt imperium.
Jag har fått frågan om det inte är oinspirerande med arbetsrum på ett industriområde. Jag säger: det är perfekt. Inga distraktioner. Det enda jag kan roa mig med är att arbeta. Välkommen in i garaget.
 
 
 
På Gröna Lund gjorde jag fullkomligt bort mig i trappan upp till lustiga huset. Men tack vare den övningen har jag hittills klarat den något avancerade trappan till mitt arbetsrum galant! Det är liksom samma princip som på Gröna Lund, bara att den här står still.
 
 
 
Sedan har jag väl som synes allt jag behöver. Skrivbord och läsfåtölj, och till och med ett bord för möten eller lunchgäster.
 
 
Varje industriområde borde ha sin egen kulturutövare, och varje kulturutövare borde dela lunchrum med ett gäng grovarbetare. Mer kultur åt folket och mer vanligt folk åt intellektuvällingarna.
 
 
Och förresten: om inspirationen skulle tryta, eller om jag av en händelse blev lite pratsugen, kan jag alltid gå över gården till mina välgörare för en kopp kaffe eller lite upplivande diskussioner om curlade 90-talister, samhällsekonomi eller skolpolitik. Eller för den delen få litteraturtips på tegelstenar i 700-sidorsklassen eller lära mig äta kexchoklad utan att smula ner tröjan. Jag presenterar här Peter och Birger - chefer och föredömliga kulturvänner.   
 
 
 
 
 

Sko mig

Publicerad 2016-08-30 21:43:21 i Allmänt,

 
Jag kan inte låta bli
Jag kan inte gå förbi
När det är så billigt
Mitt ha-begär blir prilligt
De kanske har sett bättre dar
Men det var bara en tjuga per par
De vita är till Ester: min "vän"
Hon har inte full mundering än
Made in England är de andra
Vem kan mig riktigt klandra?
Förra veckan svarta Björn Borg
Hamnade i min shoppingkorg
De passade bra min dotters fot
och hon tog dem gärna emot
Det var på det viset
Att det var halva priset
De kostade sjuttiofem
Klart de måste följa med hem
Fast fotot togs i en hast
Så det blev lite kasst
Sen fick jag gå till en butik
För skor direkt från fabrik
Och där jag lyckades köpa
Pjucks för att kunna löpa
Men tro inte att fru Spara
Slösaktig skulle vara
Nej minus femtio procent
Shoppinggudarna sänt
Men nu: inga fler par!
På minst ... flera dar ...
(Om jag inte ser ett riktigt fynd
Att gå miste om nåt vore synd)
 

Kvällens outfit

Publicerad 2016-08-18 22:49:45 i Allmänt,

Jag förstår er. Hela långa sommaren har ni irrat som gäss som flugit vilse från sin Akka. Ingen ledare att följa, ingen trygg punkt i tillvaron, ingen stilikon att imitera. Jag övergav er innan jag hunnit guida er genom det sista steget av modets fempunktsprogram. Men när mörkret oförmärkt smugit sig runt knuten och kilat sig in mellan hus och träd gör vi väl det som ska göras. Vi kryper upp i soffan med en god bok i den hemsydda pyjamasen.
 
Jag älskar blått och jag älskar fina bokmärken, så kan det bli mer perfekt än så här? Kom alla mina små himlasvävande keruber, med era ulliga vingar och era blomsterkransar!
 
Med sådan närkontakt av alla dessa söta små änglar och rosiga blommor tror jag till och med att min bokmärkspyjamas gör mig lite snällare än vanligt.
 
 

Ord och bild

Publicerad 2016-07-31 22:37:00 i Allmänt,

Ikväll är jag stolt. Jag är stolt över de sexton deltagarna på vårt Ord och bild-läger som med glatt humör och äkta kamratskap har jobbat ihop med drama, dans, bildskapande och språk. Tänk så modigt av de två tjejer som nyligen kommit till Sverige och inte kan mer än enstaka ord på svenska. Jag är mäkta stolt över de fina ledarna som så proffsigt undervisat barnen. Tänk att tre av de själva varit med som deltager på Ord och bild för ett tiotal år sedan. Nu är de yrkesmänniskor. Och faktiskt så är jag stolt över mig själv - mest för att jag lyckats utfodra över tjugo personer utan en enda överkokad panna ... Fast hur kan det vara svårt att laga mat när alla äter med god aptit?
     Utöver det är jag tacksam för alla som frivilligt hjälp till med bakning, städning, disk och annat praktiskt. Till exempel han som hjälpte mig att få fram bilnyckeln som jag tappade in under en trappa på asylboendet under ett ärende dit.
     Kultur är roligt. Kulturläger är superroligt. Kulturläger i Överkalix är bäst.
     Ikväll är jag trött också. Jobbet är inte slut än, för nu ska allt redovisas till finansiärerna och diverse ersättningar ska betalas ut. Men det tar vi en annan dag.
     Och ja, jag antar att vi kör nästa år igen ...Kanske är det till och med då jag gör slag i saken och ordnar ett vuxenläger också. I så fall anmäler jag mig själv!
 
(Hoppas kunna bjuda på lite foton när jag lyckats få in några i min dator.)
    

Mörkrets hjärta 2

Publicerad 2016-07-21 22:52:14 i Allmänt,

Nu är det så här att du innan du fortsätter läsa den här texten så måste du gå till sökrutan och skriva in ordet "klädvårdsrulle", så kommer du att hitta ett inlägg från långt tillbaka som handlar om mina favoritord.
 
Såja, har du läst? Okej, då kan du gå vidare här.
 
Det är ju rackarns förargligt när man avslöjar sig själv med en fördom, men samtidigt upplivande när världen visar sig vara annorlunda än man hade föreställningar om. Eftersom du nyss läst den andra bloggen vet du att jag bland annat tog upp fenomenet klädvårdsrulle.
     Vid ett tillfälle provade jag ett par byxor på den eminenta butiken Engströms i Överkalix. Det var närmare bestämt ett par svarta byxor. När jag hade dem på mig konstaterade jag att de var i ett sådant material att de lätt drog till sig lite ludd och sådant och ägaren konstaterade å sin sida att nej, det var nog inga byxor för mig eftersom hon inte kunde tänka sig att jag är typen som regelbundet och vid behov rollar mina byxor. (Inte så att jag ser ut som någon slashas, men om man har handlat i samma butik i trettio års tid så är man lite hej och du med personalen och de vet liksom vem man är.)
     Självklart äger jag klädvårdsrullar eftersom de ibland är nödvändiga, si så där tre gånger per år.
     Men det var ju det där med fördomarna. Det uppdagades nämligen härom dagen att en person i familjen - bland underkläder, jeans, t-shirts, tandborse, deodorant och annat som behövs när man reser bort - även packar ner en klädvårdsrulle. Ska vi leka gissningslek eller ska jag säga det rakt ut? Nej, det är inte min man. Det är ingen av döttrarna. Det är vår extra-son, alltså en artonåring av manligt kön. En av de som jag med självklarhet påstod vara den grupp av individer som stod längst ifrån fenomenet i fråga. Inte bara äger han en egen klädvårdsrulle, den är dessutom nästan slut. Han har använt fem meter klädvårdsrulle.
     Rätt åt dig, Lina!
     Eller vänta nu ... Kan vi kanske rota lite i kultur och historia och finna någon förklaring? Finns det inte ....? Är det inte ...? Är han inte ...? Ja, men: sapeurerna! Där har vi det. Puh, jag andas ut och världen som nyss var i gungning stillar sig sakta och solen går fortfarande upp i öster.
     I Kongo finns ju de extrema modefixerade sapeurerna - vilka förtjänar ett eget blogginlägg - och med bestämdhet kan jag säga att Papa Wemba nämndes när jag och tonåringen satt på altanen och småpratade för bara några kvällar sedan. (Krävs här ett förtydligande att vår extrason är kongoles?) Om jag inte var så försiktig med att framstå som fördomsfull skulle jag kunna påstå att kongoleser i allmänhet är lite fåfänga. Välstruket, väldoftande, välansat om man ska känna sig presentabel. Jag påstår alltså inte att det är så, jag bara säger att det eventuellt skulle kunna finnas ett korn av sanning i att kongoleser är modemedvetna.
     Det jag påstår är däremot att det finns ett samband mellan de extravaganta sapeurerna och en viss ung mans klädvårdsrulle.
     Och varför i hela friden heter det här inlägget Mörkrets hjärta? Är det ett misstag? Nej, bevars det är bara för att testa om mina texter gör något som helst intryck på dig som läsare. För två månader sedan skrev jag om Joseph Conrad och hans bok Mörkrets hjärta som utspelar sig längs Kongofloden. Och om det nu  inte varit för belgarnas kolonisering och allt som följde på det, inklusive självständigheten och inbördeskrigen, så hade nog aldrig sapeurkulturen uppstått och min extrason hade inte varit innehavare av en ytterst ocool klädvårdsprodukt.
    
      
    

Mr Right

Publicerad 2016-07-09 14:31:43 i Allmänt,

 
Titta på bilden och fundera över vad det är du tycker att du ser. När du har gjort det kan jag berätta att det är en bild av kärlek.
     Den till synes vita bakgrunden är i själva verket en gul tältduk, och utanför tältduken piskar regnet ner. Tältpinnarna är nerslagna på kalfjället någonstans en fyrtiofem minuters helikopterfärd från Kurravaara utanför Kiruna. Det finns ingen mobilmottagning och närmaste utpost av civilisation är en fiskecamp en mils promenad över fjället. Min klädsel är en följd av att i princip alla mina ombyten är blöta.
     Du kan nu studera mitt ansiktsuttryck och notera hur man kan se ut stunden efter ett lindrigt anfall av dödsångest.
     Familjens naturvistelser har en tendens att sluta i någon form av nederlag för mamman - alltså jag. Allra mest är jag rädd för att tvingas vara blöt och frusen. Just det här äventyret visade sig vara precis lite mer än vad mina nerver klarade av och jag misslyckades totalt med att visa mina barn att jag är en förälder att lita på och bli omhändertagen av.
     Jag, min man och döttrarna på fem och tolv år har för ett par timmar sedan blivit avsläppta från helikoptern och med gemensamma krafter - mest min mans dock - lyckats få upp tältet. Det är naturligtvis inte bara jag som är genomblöt. Vätan har till och med gått igenom minstingens dubbla regnjackor. Det är ganska precis två dygn tills helikoptern kommer tillbaka - i bästa fall. Vi måste ha med i beräkningen att vädret kan försämras så att de inte kan komma på utlovad tid. På mobilen står det "endast nödsamtal", men man kan ju inte testa bara för att se om det funkar utifall att ...
     Du är kanske en av de som skulle ha tagit situationen med ro och tänkt att även om det är en lite besvärligt så är det inte mer än man klarar av. Vi har trots allt ett tält, torra sovsäckar och mat. Själv har jag väldigt svårt att behålla något som helst lugn, och jag är arg både på min man och på mig själv. På honom eftersom det är han som drivit igenom sommarens familjesemester i fjällen och på mig själv eftersom jag trots bättre vetande gått med på projektet.
     Så, hur fortlöpte våra 48 timmar? Eftersom du kan läsa det här förstår du att vi återvände hem helskinnade. Det regnade ungefär tre fjärdedelar av tiden och blåste mest hela tiden. När det blev uppehåll skyndade vi oss ut för att torka våra fuktiga kläder. Vi fiskade, grillade korv och gick korta promenader. När det regnade spelade vi Yatzy och Uno, läste och åt. Och väntade.
     När det till sist var dags att riva lägret - i spöregn - visade våra mobiler olika tider och vi visste inte om det var 30 eller 90 minuter tills helikoptern skulle komma. Jag och flickorna satt under en presenning, medan regnet trängde in genom alla lager av kläder, och spanade och lyssnade. Minuterna tickade sakta. Vi hörde ett smattrande ljud av fjärran svischande propellrar och spanade förväntansfulla ut över sjön och bergskammarna. Ljudet försvann och modet sjönk. "Jag hör den, jag hör den!" utropade minstingen och plötsligt - som framkallad av vår gemensamma förtvivlan - manifesterade sig den blå räddaren bakom kullen och vi rusade jublande upp.
     Och det där med kärleken, då? Ja, Ronnie ville åka till fjällen så vi åkte till fjällen. Lina frös så Ronnie lånade henne sin tröja. Ronnie ville tälta mitt ute i ingenstans så vi tältade. Lina tappade lugnet och Ronnie behöll det. Tolvåringen sa: "Det blir roligt efteråt". Femåringen tycket det var roligt hela tiden.
     Har du förresten tänkt på hur många saker som kommer i par om höger och vänster. Till och med sovsäckar. Så är min märkt med ett L för left och Ronnies med ett R för right. Vi drar ganska ofta åt olika håll, men i slutänden verkar min man ändå vara Mr Right.
 
Torkning av regnbyxor pågår.
"Jag skulle kunna bo i tält".
Familjesemester. Men nästa gång väljer jag ...
 
 
 
 
 

Fred och ofred

Publicerad 2016-07-03 09:42:41 i Allmänt,

 
Polisen sa: Vi gör vad vi kan, men det räcker sällan.
Feministen sa: Tyvärr, vi är upptagna med att gräla sinsemellan om delad föräldraförsäkring.
Ultrafeministen sa: Männen är problemet och således är alla män skyldiga.
Barnet sa: Om nån försöker locka mig med godis ska jag Springa, Skrika och Larma.
Festivalbesökaren sa: Det känns olustigt.
Festivalarrangören sa: Vi beklagar det inträffade.
Idealisten sa: Vi måste satsa mer på ungdomsgårdar.
Nostalgikern sa: Förr vågade man lita på folk.
Moralisten sa: Unga kvinnor ska vara hemma och hålla på sig.
Sexisten sa: Det är de korta kjolarnas eget fel.
Förnekaren sa: Media skriver bara om det för att sälja lösnummer.
Misogynen sa: Det så kallade offret hittar på.
Antifeministen sa: Sluta fokusera på det kvinnliga könet.
Flickan sa: Jag är rädd mest hela tiden.
Antirasisten sa: Det finns inga kulturella skillnader i relationen mellan könen.
Rasisten sa: Så beter sig inte svenska män.
Jihadisten sa: Vi ska våldta alla flickor, era kristna svin.
Mansgrisen sa: Grabbar är grabbar.
Statistikern sa: De höga siffrorna för sexbrott i Sverige beror på att vi är bra på att föra statistik.
Vänstern sa: Det är synd om arga, unga män i utanförskap.
Högern sa: Höj straffen.
Vänsterfascisten sa: Det är mest synd om mig för jag våldtas varje dag av etablissemanget.
Högerfascisten sa: Utvisa dem allihop.
Zara Larsson sa: Du förtjänar att brinna i helvetet.
Liberalen sa: Nja, det var inte exakt det vi menade med sexuell frihet.
Svensson sa: Det är en känslig fråga, så jag väljer att inte ta ställning.
Kvinnan sa: Jag är rädd mest hela tiden.
Sociala medier sa: På semestern orkar jag bara bry mig om solnedgångar och senaste grilltrenderna.
Statsministern sa: Vi ska komma ihåg, att Sverige är att bra land att leva i.
Domstolen sa: Det kan inte ställas utom rimligt tvivel så vi väljer att frikänna.
Polischefen sa: Jag har en plan.
 
 

Shop til you drop

Publicerad 2016-06-23 21:56:48 i Allmänt,

Så visade det sig att jag är en ännu uslare människa än jag hittills misstänkt.
     Jag tillhör de kvinnor som inte tycker om att shoppa. Att dra runt i olika butiker kan både göra mig på dåligt humör och ge mig tryck över bröstet. Det beror främst på tre saker: pengar, miljö och utbud. Jag har stora problem med den överkonsumtion vi ägnar oss åt, jag är ekonomisk på gränsen till snål och jag har svårt att besluta mig i diverse olika frågor. Utöver detta är jag medelmåttigt fåfäng och kan av den anledningen inte strunta i shoppandet.
     Uselheten handlar nu om att jag bevisligen är förtjust i shopping. Så länge det är billigt och begagnat. Jag hade inte alls planerat att köpa nya sneakers, men så såg jag till mitt stora förtret att min ena stortå nött hål på ovansidan av mina alldeles nya - ungefär 1,5 år gamla - sneakers. Jag gick in på en enda skoaffär, såg till min outsägliga lycka att det fanns ett par Ecco i min storlek till halva priset. Det var ju inte mycket att fundera på, utan snabbt var det skoproblemet löst. Även mina ganska nya - ungefär 2 år gamla - jeans har jag nött hål i (på sådana ställen som är svåra att laga på ett snyggt sätt). Efter några besök i diverse second hand-affärer fann jag idag ett par snyggt sommarljusa Denim birds i rätt storlek och modell. Jag hade då ingen aning om att det var märkesjeans, utan var helt nöjd med inköpet i alla fall.
     För 560 kr är jag alltså idag ett stycke lyckligare än jag var innan, och samtidigt ett litet stycke olyckligare på grund av den något smärtsamma insikten om min materialistiska ådra.
 
 
Ps. Nu har det varit alldeles för mycket ytlighet på den här bloggen, så nästa gång blir det politik. Ds
 
 
 

Dagens outfit 3

Publicerad 2016-06-17 21:14:00 i Allmänt,

 
 
Hur klär man sig till avslutningsfirande en kall och regnig junidag? Ja, varför inte ryskt? Kavajen är inköpt i ett helt vanligt köpcentrum i Petrozavodsk (föreställ dig H&M fast ryskt) och sjalen i antingen Petrozavodsk eller Moskva - mitt minne sviker mig en aning. Men hör och lyd - ingen kvinnas garderob är komplett utan en äkta rysk sjal! Märk väl - äkta - ingen härmapig bomullskopia. Helst ska den ligga runt axlarna så det vackra mönstret syns, men det händer att jag vanärar den genom att knöla ihop den runt halsen på det här sättet också. Spetströja och byxa faller under regel nummer ett, alltså rea - mycket rea. För övrigt var Mirjams betyg också ganska ryska - fri tolkning på det.
 

Cirkus

Publicerad 2016-06-07 22:14:36 i Allmänt,

Jag har jobbat på cirkus. Eller om vi nu ska vara petnoga så skulle man kanske kunna kalla det prao.
   När jag gick på mellanstadiet hade jag en kompis som kunde sånt där. Hon var bara ett år äldre än jag, men visste ändå det mesta om det mesta. Som hur man skaffar jobb på cirkus.
   Hon sa att vi måste vara på plats jättetidigt på morgonen när alla cirkusvagnarna kom. Vi steg upp vid fyratiden och cyklade genom ett soligt och daggfuktigt sovande samhälle. Tålmodigt satt vi, några ivriga mellanstadieflickor, och spanade och väntade.
   Till sist skymtade vi konvojen med lastbilar som en efter en rullade in på idrottsplatsen.
   Jag undrar hur det gick till och hur vi fick modet att gå fram och på engelska fråga om vi fick hjälpa till att sköta djuren. Det var i alla fall inte jag som gick längst fram i ledet. Men jobb fick vi. Vi fick mocka och bära vatten. Trots vår ålder och våra späda kroppar var vi goda arbetare, vana hästtjejer som vi var. Mitt minne är alltför selektivt, men jag kommer ihåg att några coola tonårspojkar som tillhörde cirkusfolket skrattade när jag missförstod vad de menade på engelska, och jag skämdes för en stund.
   Vi fick vara i stallen och akta oss för spottande lamor och borsta de vackra cirkushästarna. Och jag minns att det var något problem när de skulle resa det enorma tältet, kanske var det rentav någon som fick en enorm tältpinne i huvudet.
   Om det varit idag skulle vi ha haft de coolaste och bästa insta-bilderna och facebook-inläggen. Backstage cirkus. Men det var en annan tid, och idag söker inte en vanlig flicka jobb på turnerande cirkusar. Vad skulle jag själv säga om min 12-åring meddelade att hon hade för avsikt att i ottan bege sig ner till Coop-parkeringen där cirkusvagnarna precis rullat in? Jag är tämligen övertygad om att jag skulle vara en riktig tråkmamma. Det kan vara farligt. Okända, utländska människor och främmande djur. Och förresten finns det säkert regler som förbjuder det. Ingen ansvarsfull förälder skulle tycka att det var en bra idé. Vad våra föräldrar tyckte vet jag inte. Jag antar att alla föräldrar var lite mindre ansvarstagande förr i tiden.
   Efter en lång arbetsdag fick vi vår lön, som om arbetet i sig inte varit lön nog - varsin fribiljett till föreställningen. Och att de silverskimrande hästarna glänste lite extra var vår förtjänst. Vad var det annat än barnarbete i dess bästa form?

Dagens outfit 2

Publicerad 2016-05-29 23:12:43 i Allmänt,

Dra på trissor, alltså! Vem hade kunnat ana att mina gamla paltor var av intresse? Men inte är jag den som är den, och idag har jag varit på guldbröllopsfirande och vill gärna visa mina fina kalaskläder. Om jag hade räknat med sådan sommarvärme kanske jag hade packat en lite somrigare outfit, för säga vad man vill om äkta polyester - men svettvänligt är inte dess bästa egenskap. Däremot skrynkelfritt, och det är bra när det ska packas i väska. Dagen till ära är jag alltså second hand från topp till tå. Och även om second hand-butiker är lite som hjortronställen - man vill inte att någon annan ska hinna dit först och plocka guldet - så känner jag mig generös idag och kan meddela att dressen är inköpt på Krinolin och stövlarna på Röda korset. När det gäller shopping är jag ingen impulsköpare, men just second hand-prylar har en förmåga att bara råka följa med hem. Om någon skulle vilja ha tips när det gäller begagnat så är det enkelt.
1. Inga fläckar
2. Inga hål
3. Inte alltför skum lukt
(Och för er som missade mitt förra inlägg - inga underkläder!)
Min hälsning från modebranschen till dig: möt sommaren i något gammalt och bli som ny!
 
 
 
 
 
 

Dagens outfit

Publicerad 2016-05-26 10:15:23 i Allmänt,

Av en händelse hörde jag en gång en framgångsrik bloggares bästa tips. Du ska ha flera inlägg per dag, många foton och alltid lägga upp dagens outfit. Självklart prickar jag utan tvekan inte in ett enda av dessa. Men nu är jag taggad, alltså! Jag har förstått att en ansenlig mängd av alla bloggar handlar om kläder och just idag ska jag vara generös och bjuda på en lektion i Linas klädfilosofi.
Nja, kvaliteten på fotot är nu kanske inte i toppklass, men det är i alla fall dagens outfit. Nu undrar du så klart hur du ska göra för att hitta din personliga stil.
Mina fem gyllene stiltips är att allt du har på dig ska uppfylla något av följande krav:
 
 
 
1. Rea
2. Second hand
3. Hemsytt
4. Dyrt inköp i samråd med din personal shopper
5. Inköpt i Ryssland
 
Följ mina råd och jag garanterar hundra procent nöjd plånbok och garderob. Observera att de enda plagg som avviker från dessa råd är trosor, kalsonger och strumpor, för vilka jag starkt rekommenderar dig att ha dessa fem råd som anti-regler!
Plaggen på just denna bild uppfyller regel 1 (rock) och regel 4 (jeans). Blir du nyfiken på hur regel 2, 3 och 5 kan se ut? Håll ut, endera dagen är jag säker på att min lust att modeblogga kommer tillbaka. Till dess får du hålla till godo med att fundera över hur ryska trosor ser ut. Jag gissar att de kommer i två modeller: grå maxisize med lös resår och röd minisize med spets.
 
Pst, jag tar bara en liten oansenlig summa i provision för att hjälpa dig att komma i kontakt med mina personal shoppers eller avslöja mina bästa second hand-butiker ...
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela