I tid

Publicerad 2017-03-20 22:31:00 i Allmänt,

 
 
"Det är för sent", sa jag. "För sent för allt. Till och med att vända om."
      Jag sa det för inte allt för länge sedan, till en vän. Jag minns knappt vad vi pratade om, det var väl bara en sådan dag, när saker i allmänhet och livet i synnerhet kändes lite kämpigt.
      Det mesta i mitt liv har varit ganska oplanerat, jag gör inga femårsplaner och jag har sällan specifika mål att sträva mot. Jag tar saker lite som de kommer, är mer typen som gläntar på dörrar än sparkar upp dem.
     En gång satte jag emellertid upp ett villkor för mig själv. Jag sa att om jag inte fått barn innan jag var tjugotre så skulle jag inte ha några. Inte vet jag var en sådan idé kom ifrån, men på grund av, eller kanske tack vare, en krånglande kropp blev det inget barn förrän jag var tjugonio. Det var så klart inte för sent, och trettiosex var inte heller för sent.
     Någonstans måste den där idén om ålder och moderskap ha kommit ifrån och så underligt kan tiden leka med oss, att den till och med kan uträtta saker i dåtid. För tro det eller ej, men vid trettioåtta var det inte ens för sent för att få barn vid tjugotre.
     En dag i juni för några år sedan stod jag i en skolmatsal och pratade med en fjortonårig pojke som kommit på kant med sin syster som han då bodde hos.
     "Du kanske ska komma och bo hos oss", hörde jag mig själv säga.
     Det var ett synnerligen oplanerat erbjudande, åtminstone från min sida. Huruvida universum ruvat på det en tid låter jag vara osagt.
     Så flyttade en tonåring in i vårt hus och jag fick mitt tredje barn, som också blev mitt äldsta. En grabb som föddes i Kongo Kinshasa en vecka efter att jag fyllt tjugotre.
     Mirjam och Jasmin (som skulle heta Aron om hon varit pojke) fick en bonusbror vars namn på svenska lyder Mose. En biblisk treklöver. Trots att min kropp först lät mig tro att jag inte skulle bli mamma alls, så visade det sig att det blev precis som jag bestämt från början. Bara på ett lite annat sätt.  
     Ibland kan det var för sent att vända om, men det är sällan för sent att komma ikapp.
    
    

Sch!

Publicerad 2017-03-14 12:39:00 i Allmänt,

Det  närmaste jag varit politiska möten är hockeymatcher. Min största behållning av ståläktaren i Skellefte Kraft Arena eller Coop Arena är inte vad som försiggår på isen, utan vad som försiggår bland de riktiga supportrarna. Inte bara kroppsspråket, utan till och med frisyren på den unga man som ledde hejaklacken sist jag bevittnade en match var som tagen ur Hitlerjugends innersta krets.
       I nästan alla skolor jag besökt viskar lärarna lite tyst om att de största attitydproblemen, både med beteende och språk, kommer från eleverna med uniform, alltså hockeyuniform.
       Jag har många vänner som är engagerade och rasar över olika saker i sociala medier. Men ingen enda socialt och politiskt engagerad vän rasar över något som inträffar inom sportens värld, ty där är allt tillåtet. Och om det inte är tillåtet så hyschar vi i alla fall, för idrott är ju så bra och danande för ungdomen.
Men hör ni, gott folk, tro mig när jag säger att det är ett betydligt större problem för oss och våra barn med idrottens påverkan än huruvida amerikas president tar kvinnor mellan benen.
     Det är inte länge sedan jag satt på Kallax och hörde några unga män skratta och raljera över ett besök på ett ställe där man kunde ta del av och uppleva det ena och det andra, ja de var mycket till sig över att det var "som på film". Jag behövde inte ens känna igen de unga männens ansikten från sportsidorna i lokalblaskorna för att veta vem de var ute och representerade, de hade både lagnamn och egna namn alldeles tydligt på uniformen. Levande reklampelare så att säga, för bordellbesök.
     Själv är jag glad att jag inte är han Petter Lasu Nilsson idag, för det hade varit ångest. Sällan har jag sett någon människa göra bort sig så kapitalt i teve. Men det är ganska tyst. Han har visst bett om ursäkt. Vi förstår och förlåter, det var visst något med adrenalin. Undrar om det skulle hålla i rätten om någon stackars supporter blev så upprörd och ledsen över katastrofen att han under påverkan av adrenalin råkade ge hustrun eller barnen lite däng i samband med matchen. Ingen fara, vi förstår och förlåter.
      Krig och kärlek, se det är petitesser när vi har att jämföra med sport.
 
 
 

Växa ikapp

Publicerad 2017-02-25 19:29:00 i Allmänt,

Egentligen borde jag börja med att be om ursäkt. Till alla de elever jag hade under mitt första år som lärarvikarie när jag gjorde de flesta av mina största misstag. Jag var 23 år och hade tagit studieuppehåll, och med mina 158 cm var jag kortare än de flesta av mina elever och med ett ansikte som alltid sett några år yngre ut än jag är var det inte direkt pondus jag utstrålade. Det hände att besökare tittade in i klassrummet och frågade: "Är det ingen lärare här?".
     Men jag var ambitiös och hade redan då en klar uppfattning om att det var lärarens ansvar att som ledare se till att det var studiero i klassrummet. Det hade kanske varit en aningens enklare om det inte var så att de fast anställda lärarna redan hade tingat de "bra" grupperna och lämnat de lite ... eh ... svårare ... till den oerfarne vikarien - alltså jag. Så jag fick 7B och 9A och en språkvalsgrupp i 8:an med tjugotre pojkar. Så här i backspegeln kan jag väl säga att det var tur att jag inte förstod bättre.
     Jag och de fjortonåriga killarna i 8A och 8B hade till exempel olika uppfattningar om vad språkvalslektionerna skulle gå ut på. Jag tyckte att jag skulle undervisa dem i engelska och de tyckte att vi skulle chilla. En gång sa jag irriterat och nedlåtande till eleverna att om de inte skärpte sig i skolan skulle det sluta med att de fick bli sopåkare. Det hade kanske inte varit så dumt om det nu inte varit så att en av grabbarnas pappa jobbade på sopbilen. Så här tjugo år senare får jag be Erik om ursäkt. Din pappa är en hyvens och hederlig karl, och även sopåkare är ett arbete. Jag sa nedrigare och knasigare saker än det också, av stress och maktlöshet, av okunskap och oerfarenhet. Mest av allt vill jag be om ursäkt till Danne för en elak sak jag sa och till John för den kränkning han blev utsatt för av en annan vuxen och som jag var för feg att sätta stopp för.
     Mitt första utvecklingssamtal hade jag med lintotten Mattis. Mina kollegor i arbetslaget tyckte att han var en lämplig adept för mig eftersom han var en skötsam grabb. Det har som gått bra för honom i fortsättningen också. Trebarnspappa med villa, volve och vovve. Jag vet inte jag, men någon gång under de här tjugo åren som gått så har lille Mattis blivit vuxen karl och hans dotter brukar komma och sova över hos min dotter, för han blev pappa till sitt andra barn när jag blev mamma till mitt andra barn.
     Och så har vi Emil i 7B. Vilka vilda fantasier jag än kunnat leka med läsåret 1997/1998 så skulle jag aldrig ha kunnat föreställa mig att han skulle bli sambo med min gamla klasskompis och barndomsvän. Tänk om jag hade sagt det till honom under hans första dagar på högstadiet: Du kommer att få en son med min kompis Malin. Jag hade kunnat visa ett foto också, så här ser din framtida kärlek ut. Tok heller!
     Fast han kanske inte hade tyckt det var lika osannolikt som jag, för det var visst så att en del av eleverna inte tyckte jag var så mycket äldre än de. Det är liksom större avstånd från tjugotre till tretton än från tretton till tjugotre. För ett antal år sedan fick jag följande upplysning av en av tjejerna i 9A, en av de seriösa och målmedvetna. Hon berättade för mig att den enda anledningen till att pojkarna i hennes klass bad mig förklara saker på vita tavlan var för att de skulle kunna titta på min rumpa. Och det var väl en jäkla tur att jag inte visste något om det på den tiden ... Jag var ju vuxen och de knappt nyblivna ungdomar.
     Nu är det väl annorlunda, när de är över trettio med skägg och små gubbmagar och allt, och jag helt skamlöst kan betrakta deras rumpor av den händelse jag skulle finna dem attraktiva.
     Men nu var det kanske så att en del av dem redan då hade erfarenheter åt det romantiska och erotiska hållet. I ett litet källarklassrum hade jag lektion i språkval svenska med den livliga, lite kvicksilveraktiga, fyrklövern John, Johan, Jocke och Jerry. En dag tog deras konversation en frivol inriktning då de började resonera om sex. Den spridda uppfattningen var att en av dem hade vissa erfarenheter på området som de andra inte på långa vägar var i närheten av. Fourth base, så att säga. Smått road av deras funderingar fick grammatikstencilerna ligga orörda på bänklocken och jag lät dem hållas. Inombords skrattande, men utåt visade jag bara ett stilla leende. Mer och mer fnissiga och fnittriga vågade en av dem till sist fråga den fjärde musketören hur det egentligen gick till, om det bara vara att ... ja, hm ... rent ordagrant sa han: "Är det bara att köra in den?" Utan att själv ha bett om uppdraget som erotiskt orakel svarade den femtonårige sexualupplysaren sina vetgiriga vänner - allvarligt och bestämt, utan att vare sig fnissa eller rodna:
     - Nej.
     Så var det med det. Det var inte bara att. Det krävs mer än så. Jag vet så klart inte om han verkligen hade de rätta praktiska erfarenheterna eller om han bara antog och svarade utifrån teoretiska kunskaper. Jag har aldrig frågat honom om hans intima debut. Men det var fint på något sätt. Att kompisarna ville veta, och att han svarade. Att sex är fnissigt och nervöst, men också seriöst. Jag hoppas de har burit det med sig alla fyra. Att det inte bara är att.
     Nu är de väl pappor allihop, till egna söner och döttrar, och en av dem har redan lämnat oss för gott.
     Och sådant där tänker jag på en dag som den här. På sådant som hände 1997 och sådant som händer 2017. När Jerry - samtidigt fjorton och trettiofyra år - sitter vid mitt köksbord och dricker kaffe och hans sexåring leker med min sexåring.
     Jag kan inte säga annat om mina första skolelever än att de liksom har vuxit ikapp mig. Och kanske gjorde jag inte bara mina största misstag under mitt första läsår, kanske gjorde jag en hel del rätt också. Antar jag.
    
 
 
 
 
 
 
 

Alone, inte lonely ...

Publicerad 2017-01-29 11:12:07 i Allmänt,

Jag är inget särskilt socialt djur. Jag rör mig sällan i flock och ensamhet finns inte med på min lista över saker som skrämmer mig. Jag gör ibland sådana suspekta saker som att gå på teater eller konsert utan sällskap. Om lusten faller på köper jag en biljett och går dit. Och om det är paus står jag och hänger någonstans eller sätter mig på en stol och väntar. Jag har ingen att prata med och världen går inte under, det är bara lite långtråkigt.
       Den här underliga människan som är jag gör en massa saker utan sällskap.
       Idag var jag på körrepetition, även det en soloaktivitet, alltså att jag anmält mig och gått dit på egen hand. Eftersom vi övade i fyra timmar hade vi en liten lunchpaus mitt på dagen. Jag gick ut och köpte en macka och när jag kom tillbaka var det ganska knökfullt i köket, så jag gick in i sånglokalen och satte mig vid det stora bordet som står där inne. Det var jag, min macka och min tekopp. Varför trängas när man kan äta i lugn och ro? Nehej, så enkelt är det minsann inte.
       Först kom den första: "Oj, sitter du helt själv här inne?"
       Sen kom den andra: "Har du inga vänner, kom och sitt med oss"
       Sen kom den tredje: "Men sitter du alldeles ensam här?"
       Sen kom den fjärde ...
       Som om "ensam" skulle vara den stora skräcken. Att sitta ensam. På en föreläsning eller i ett lunchrum eller var än det må vara. Tillsammans är tryggast. Två och två eller tre och tre.
       Det är trevligt att gå på teater tillsammans med en vän, men det är fullt möjligt att göra på egen hand. Att äta lunch tillsammans med andra är trevligt ibland, och ibland föredrar jag mitt eget sällskap.
        Ibland är jag social, ibland är jag solitär. Om det är okej för mig så kanske det är okej för dig.
      
 
 

Tillfrisknande

Publicerad 2017-01-19 19:37:54 i Allmänt,

 
Efter att ha tillbringat i princip de arton första dagarna av 2017 under influensans förbannelse skådar jag åter ljuset och firar med att besöka såväl Röda korset som Myrorna. Mitt största bekymmer just nu är att jag inte riktigt har någonstans att ha alla mina snygga kläder, så jag överväger att skaffa mig ett riktigt jobb på en riktig arbetsplats med riktiga arbetskamrater. Återstår att se vad 2017 har att erbjuda, utöver influensa.
 
Det är väl inte så sofistikerat att tjata om pengar, men jag kan inte låta bli. Alla fem plagg nedan kostade tillsammans tvåhundratjugo kronor. Yes box, tvåa tvåa nolla. 220 kr!
 
Glitter?? När tusan har jag tänkt att jag ska ha glitterkläder? Nån som vill bjuda på fest?
          
 
 
Bilden gör verkligen inte dessa brallor rättvisa - de är sååå tjusiga! Riktigt hög midja som gör mina ben långa ...
En väst! Varför har jag inte ägt en väst tidigare? Så classy! Svarta vida byxor och svart figursnäv väst? Nån som vill bjuda på fest?
 
Älskar spets! Är nu stolt ägare till en manschesterkjol med spetsflikar. Kanske jag blir fredagsfin imorgon på mitt dramapedagogjobb.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ponnykuppen

Publicerad 2016-12-20 19:34:00 i Allmänt,

Danas lektion om hur man smiter från hagen.

 

- Dana! Hallå vakna Dana! säger Zizzi och Jerker och puttar på Dana som ligger och sover i hagen.

- Våran ponnykupplektion om hur man smiter från hagen börjar snart, säger Jerker.

- Okej vad gör ni om matte kommer? säger hon samtidigt som hon ställer sig upp på alla fyra.

- Vi gömmer oss bakom ett träd, säger Zizzi.

- Exakt idag ska ni ska få veta hur man tar sig ut genom hagen in i stallet och in i foderkammaren. Om man är stor, hög och kan hoppa så hoppar man över staketet. Men om man är kort får man krypa under staketet. Men när man kommer in i foderkammaren så delar man inte med sig till någon annan än sig själv, annars bryter du mot ponnykuppen.

- Okej! säger alla i kör.

- Men om ni är inne i foderkammaren och matte eller en knatte kommer in så gömmer ni er bakom en hink då ser hon eller han er inte. Men om det inte finns någon hink ledig så gömmer ni er bakom hovarna för om ni inte ser den som kommer in så ser den inte dig. Uppfattat? säger Dana och visar hur hon menar.

- Uppfattat! säger alla ponnyerna och gnäggar.

Så håller Jerker upp ena hoven.

- Får jag ställa en fråga?

- Ja, säger Dana.

- Om matte ser oss när vi sticker får vi gnägg då?

- Kanske, i värsta fall får vi en grimma med ståltråd, men jag kan lära er hur man tar bort den, säger Dana.

Jerker lyfter upp hoven igen.

- Ja, säger Dana.

- Vad är en grimma med ståltråd för något?

- Det är en grimma med en bit ståltråd som sticker upp. Ståltråden ska tydligen ge oss en liten stöt när vi kommer nära elstängslet om vi är på väg att rymma.

- Okej, säger Jerker och ser ut som om han förstår.

- Matte kommer, säger Zizzi.

Matte Hanne går fram till Zizzi och sätter på grimmskaftet och leder in henne i stallet och börjar sadla och tränsa henne.

Nu ska en av knattarna rida mig igen, tänker Zizzi. De blir ju aldrig några riktiga ryttare om de bara sitter och sparkar och klappar. Det är ju bara det de får lära sig, för de lyssnar ju inte på matte och sitter bara och fnissar när hon berättar om vad de ska göra.  Vi slösar ju bara tid på att vänta på att knattarna har ridit och att de stora barnen kommer och rider på riktigt.

När Zizzi kommer tillbaka kommer den stora hästen Estelle, fast egentligen är det Dana och Zizzi som är små. I deras ögon är hon gigantisk men Pandis har försökt övertala dem att det är de som är små men nej det går inte.

- Håller ni fortfarande på med ponnykuppen? Det är ingen idé, säger Estelle. Ni får helt enkelt sluta prenumenera på Min häst, ni har prenumenerat sedan ni var föl. Är ni inte lite för gamla för det. Det är bara strunt saker.

- Det är inte strunt saker, säger Dana. Nu fortsätter vi med lektionen. Nu ska ni lära er hur man tar bort grimman med ståltråd och så klart den vanliga grimman. Man går till ett träd och letar upp en riktigt bra gren, sedan stoppar man grimman runt grenen och drar bort den. Precis som i Min häst, det funkade ju för Lurifix. Det har jag faktiskt läst om och ringt till Lurifix och fått instruktioner.

Så märker hon att Estelle har stått i den andra hagen och hört allt.

- Du kan inte ha ringt till Lurifix, hon är ju en seriefigur, säger Estelle.

- Men den serien kanske är baserad på en riktig historia, vem vet. I alla fall måste det vara så för Lurifix svarade i telefon och sa … ” Hej det är Lurifix hur kan jag stå till tjänst”. Och då sa jag ”jag vill få råd om hur man tar bort grimman”. Så hon finns faktiskt.

Estelle suckar.

- Men nu ska vi fortsätta för nu är Hanne upptagen. Så MOT STALLET!!!!

Alla gör exakt som Dana har lärt dem. En stund senare är de inne i foderkammaren och glufsar i sig en massa foder. En av de anställda kommer in och ser alla de som gömt sig trots att de gömt sig bakom hinkar och hovar. Hon leder in dem i hagen igen.

- Vet ni vad, jag tror att vi struntar i det här, säger Dana besviket.

- Vad var det jag sa?! säger Estelle och går iväg.

- Du hade rätt vi kommer inte in i foderkammaren utan att bli upptäckta, säger Zizzi.

Jerker håller upp ena hoven igen.

- Är ponnykuppen slut nu?

- Nej! Nu ska jag lära er hur man kommer till prärien, säger Dana.

- Var ligger prärien? frågar Jerker.

- Den ligger på andra sidan skogen. Där är gräset alltid grönt.

Alla ponnyerna kollar så att inte Hanne eller någon av de anställda är i närheten. Jerker hoppar över staketet och Dana och Zizzi ålar sig under.

Dana gnäggar:

- MOT PRÄRIEN!!!

 

Författare: Alva Lindgren, Nikkala

 

 

 

 

 

Ta det lugnt, kvinna!

Publicerad 2016-12-03 08:51:00 i Allmänt,

Häromdagen fick en kollega sådana bröstsmärtor under morgontimmarna att det renderade i ett besök på akuten, där det efter lite undersökningar konstaterades att smärtorna var ofarliga. När personen i fråga berättade om det för mig sa jag att om händelsen bara används i en krönika eller nåt så kan den förmiddagen ändå inte betraktas som bortkastad. Måhända tyckte universum att jag efter den krassa inställningen behövde en rejäl smäll på fingrarna, eller över näsbenet om vi ska vara nogräknade. Min blogg är ju nu ingen inkomstkälla, utan snarast att betraktas som ett gym och den dagliga träningen är inte att förakta om man vill hålla sig i trim. Så jag kan ju inte annat än falla till föga ...
       Som de flesta vet vid det här laget är mitt normala tillstånd hundra procent nyktert, även och i synnerhet under utekvällar. Ja, det känns som om det behöver påpekas just det här sammanhanget. Under fredagskvällen hade jag och Ronnie tillsammans med ett par goda vänner varit och tittat på en teater när jag och min väninna skulle gå till min bil. Eftersom det alltid grinar illa i Luleå hade jag dragit upp huvan mot kylan och gick i mycket rask takt samtidigt som jag noga betraktade marken nedanför mig för att inte halka i mina stövletter med klack. Precis när vi sneddat över en parkering ropar min kompis till, som för att varna mig för något och jag hör henne, men förstår inte vad hon varnar för och har inte nog många sekunder på mig för att min hjärna ska hinna processa informationen på ett vettigt sätt och handla därefter, så jag reagerar liksom inte alls. Jag bara rusar på. Pang! Tjong! sa det när jag krockade med en horisontellt liggande aluminiumstolpe. Ja, det var väl nån sorts staket runt den där parkeringen. I huvudhöjd. Rakt över pannan. Tjonget och klonget fortplantades genom huvudet och ner genom tänderna och käkarna för att ganska snabbt ebba ut. Chocken som följde handlade till tio procent om smärta och till nittio procent om skam och förnedring.
        Vad som sedan följer är: vi går till bilen, vi hämtar Jasmin hos en kompis och skjutsar hem henne till Mirjam. Jag passar på att spegla mig i hallen och ser att min panna är intakt, men att näsryggen är svullen och grönblå med ett rött sår. Smällen över näsan måste ha varit så hård att jag blev omedelbart bedövad. Nåja, vi kör tillbaka in till stan där Ronnie och vår andra kompis väntar på oss på en krog. Jag sätter mig bredvid Ronnie som är fullt upptagen av en burgare och frågar honom om han ser något med mitt ansikte. Han studerar mig noggrannt och skakar på huvudet. Nej, inget ovanligt alls. Jag ber honom titta igen och han kommer fram till samma svar. Jag ser ut som vanligt.
       Skadan var alltså inte värre än att jag överlevde ett par timmar på krogen med endast ett lätt tryck över pannan som knappt ens kvalar in som smärta. Nu vet jag bara inte vad som bekymrar mig mest. Att min man sedan tjugo år tycks så ointresserad av mitt fagra ansikte att en blåsvullen näsa passerar obemärkt eller att jag har en sådan träskalle att närkontakt med ett järnrör inte tycks göra någon skada.
       Men dummare är jag ju inte än att jag ser till att dra nytta av incidenten, och eftersom jag vet att jag kan uppfattas som ordningsam på gränsen till moralistisk och snobbig, tänker jag att min image skulle må bra av att ruggas lite i kanterna. Så om någon undrar varifrån jag fått min brottarnäsa är svaret kort och koncist: Jag var på krogen i fredags.
 
Och hur mår jag idag då? Jo tack, min vanligtvis knöliga näsrygg är lite större och bredare än vanligt och pannan ömmar lite, så jag kommer att utnyttja situationen till max och vara konvalecent hela helgen.
Ps. Eventuella gåvor av blommor eller choklad levereras till Lingonstigen 40, 2 trappor. Ds.
 
 
 
 

Poem

Publicerad 2016-11-29 14:49:13 i Allmänt,

Ta fram en bok, slå upp en dikt, stjäl ett ord här och ett ord där för inspiration och hips vips blir man poet.
 
 
Min bikt ska irra under
de sovandes ögonlock
Ni andas den sanning jag gömmer
och drivs i lögnaktig flock
 
Er natt har blivit stympad
En utmärglad svartvit dröm
Ni krymper av det som förvirrar
och sover de fångnas sömn
 
Mitt minne ska förtunnas
och spinna det tystas nät
Ni osar av kraften som sväljer
det ni trodde ni förlät
 
 
 
 
 
 
 
 

Lina rules

Publicerad 2016-11-06 18:04:00 i Allmänt,

Inspirerad av min gode vän Pelle har jag funderat över vilka fem grundläggande levnadsregler som skulle kunna sägas sammanfatta min livsfilosofi och mina erfarenheter hittills. Det är helt fritt att göra en rent bokstavlig tolkning eller en mer djupsinnigt filosofisk och symbolisk. Däremot ska jag inte förstöra möjligheten till fri tolkning genom att fördjupa mig i utredande kommentarer och förklaringar utifrån min egen personliga horisont eller snarare inifrån mitt eget privata navelskåderi. Det får bli i en annan blogg, eller kanske i essäer om varje enskild punkt. Den enda läsinstruktion jag kan ge är att de står utan inbördes rangordning.
 
1. Spara den sista Sobrilen.
 
2. Räkna aldrig dina pengar.
 
3. Ställ klockan på färjtid (alltså lite före).
 
4. Knäpp alla knappar utom den översta.
 
5. Putsa varken speglar eller fönster överdrivet mycket men ha inga fläckar på glasögonen.
 
 
 
 
 
 
 
 

Ultima thule

Publicerad 2016-11-05 02:21:00 i Allmänt,

 
Även om jag i normala fall är ödmjukhetens trogna tjänarinna så måste jag ändå hävda att det nu bevisats att jag i det närmaste är en social multibegåvning. Ni vet ju sen tidigare att jag galant fixar badtunna med raggar-Pekka som bjöd på sprit från flaskan och försökte sälja mig en chevrolet. Ikväll har jag iklätt mig den lilla svarta spetsklänningen och glittriga pumps och konverserat belevade frimurare på höstsoaré under en tre timmar lång middagssittning. De ädla herrarna hade nämligen den goda smaken att förära mig ett kulturstipendium, och förutom cashen som kommer att trilla in på mitt konto så uppskattade jag storligen deras skamlösa användande av ytterst omoderna glosor som taffel, inmundiga och dispens. (Toastmastern nämnde den förestående disensen vid ett par tillfällen innan jag förstod att det helt enkelt var en rast, eller typ kisspaus.) Vinet fanns i alkoholfri variant och dracks i olika färger ur olika glas och det skålades efter konstens alla regler och jag lyckades komma ihåg att det bara är ryssar som klingar med glasen. Hela aftonen var så gentil - med en liten klocka det plingades i för ordning och reda och det var stråkorkester och ingen hejd på musicerandet vid flygel och med dragsspel - så jag kan till och med ha överseende med porträtten på våra majestäter som prydde matsalen. 
 
En enda liten note to self är jag dock tvungen att göra som utvärdering, och det är att aldrig utgå ifrån att det finns ett par svarta nylonstrumpbyxor i garderoben. Då hade jag sluppit stå inne i provhytten på Lindex och slita upp en nyinköpt förpackning vid den tidpunkt när jag enligt överenskommelse med min värd för kvällen redan borde ha varit både presenterad och avhängd i garderoben. Jo, han hade tydligt uttryckt att jag skulle komma i god tid, men jag vilar i tron att alla förlåter en bohem och innan jag gick hem fick jag till och med puss på kinden. 
 
Bildresultat för frimurarna luleå
 
 
 
 
 
 

Fucking midnight sun

Publicerad 2016-10-14 09:43:00 i Allmänt,

Breaking news! Breaking news!
Som enda nyhetskanal i världen kan stoltzlina.blogg.se återge ett autentisk samtal mellan De aderton under årets överläggningar av ett visst litterärt pris. För att skydda de inblandade skrivs inga namn ut ...
 
"Asså han är ju sjuuukt bra på att rimma"
"Lyssna, lyssna: sand - hand, feet - meet, fears - tears, pain - rain, first - thirst."
"Så jävla bra!"
"Man fattar ju typ vad han menar. Det är fan riktig poesi, för vanliga shonnar."
"Å refrängerna äger fett."
" Hm, ärade jurymedlemmar, ska vi inte återgå till överläggningarna gällande Adonis och Joyce Carol Oates?"
"Du är så jävla anti ... Tragiskt asså med dina stelnade normer. Vafan tror du att litteratur måste vara typ böcker".
(Muntra hånskratt.)
"Typ ord skrivna på papper, eller?! Set your soul free liksom, har du hört talas om det vidgade textbegreppet?? Text kan vara typ bilder eller filmer, eller dataspel liksom, allt som kommunicerar."
"Murakami, då?"
"Men orka ... Hans böcker är sjukt tjocka. Det är så jävla mycket att läsa, fattar inte hur nån hinner."
"Vi måste ju vara på, att läsa med öronen är det nya. Ingen läser en bok."
"Alla bokhandlarna blir sjukt lättade. Fatta hur hur mycket en bokpall väger! De slipper det. De kan sälja typ posters av Dylan istället."
"Och biblioteken slipper gräva fram äckliga gula böcker ur magasinen."
"Asså Spotify..."
"Schhh!"
"Va?"
"Viska för fan!"
"Men vad var dealen?"
"Dylan mot Spotify Premium Extra twentyfour Carat Gold ett helt år"
"Till alla oss plus familjemedlemmar."
"Är det inte liiite orättvist att han redan har fått Polarpriset?"
"Ah, men sluta vara så neggo."
"Det är sååå tragiskt att de får Trump eller Clinton. De behöver nåt kul."
"Åsså rimmen. Sa jag att det är så sjukt jävla bra? Hall - wall, grown - bone."
"Det är fan inget rim."
"Det är ordets poesi pucko, du ska inte läsa det."
"Och dessutom äger han på mellansnack, asså lyssna, när han var i Luleå sa han: 'It's two o'clock in the morning and the fucking sun is still fucking shining'. Liksom helt spontant en hyllning till midnattssolen. Jag hörde att han skrev en låt om det sen."
"Mammasliv, jag svär, han rimmade på midnightsun och on the run. Extreeeemt bra rim."
"Sjukt bra rim."
"Okej motiveringen är klar: Bob Dylan tilldelas Nobelpriset i litteratur för sina sjukt bra ..."
"Extremt bra."
"Va?"
"Säg extremt bra istället för sjukt bra, det låter mer litterärt."
"Okej, mannen, om du säger det. ... för sina extremt bra rim, sina extremt bra refränger och för att amerikanerna behöver nåt att tröstas med inför stundande val."
"Asså du kanske inte ska vara så extremt tydlig."
"Jag fixar det sen, men jag säger nåt om amerika i alla fall."
"Schysst."
"Saken är wrap."
"Fuck etablissemanget."
"With the light in my eyes, the pale blue skies, I'm on the run, in the fucking midnight sun."
 
 
Okej, okej, trots citattecken är det hela inte helt hundra procent autentiskt. Jag blev bara så inspirerad att jag hittade på lite själv, i alla fall sista raden.
 
 
 
 

Mitt så kallade liv

Publicerad 2016-09-24 19:54:00 i Allmänt,

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om säsongens manusförfattare hittills. Det känns som om produktionsteamet har velat skruva upp tempot och tillföra större dramatiska kurvor, ställa huvudkaraktären inför dilemman och oväntade situationer. Det kan vara det sista försöket att se om tittarsiffrorna, eller snarare följarsiffrorna, går att vända uppåt eller om det i själva verket är dags att lägga ner denna vardagsnära långkörare. Kanske är beslutet redan fattat, och den nyanställde manusförfattarens uppgift är att se till att projektet avslutas värdigt i en någorlunda fängslande sista säsong. Om så är fallet vet de trogna fansen antagligen redan när sista avsnittet kommer att sändas. Efter det vet jag inte vad som händer. Om man bara hamnar i TV4 guld eller SVTs Öppet arkiv, eller om man får någon ny liten biroll i en annan mer reklamsäljande produktion. En möjlighet är att karaktären får leva vidare i en spin-off-serie, men med betydligt mindre plats i manuset. Kruxet är ju dock att man inte vet om man redan är en bifigur, och att det bara är hybris som gör att man tror sig vara affischnamnet. (Det är en aning pinsamt att tänka på att det skulle förhålla sig så.)
       Genom att snabbspola sig igenom tidigare säsonger kan man hitta en mängd olika trådar som skulle kunna plockas upp för att låta utmynna i en slutscen av antingen nostalgisk, inspirerande eller ödesmättad känsla.
Om jag bara helt spontant drar några alternativ hur hatten skulle den finala avsnittstiteln kunna vara:
      Genombrottet Efter många säsonger av upp- och nergångar för den lidande och kämpande författaren skriver hon under några veckors glödande inspiration en utlämnande och experimentell roman som slår ner som en explosion i ett trött litteratursverige och hon hyllas som den nya generationens ... typ Virginia Wolf. Slutscen: när huvudkaraktären tar emot en prestigefylld utmärkelse inför ett jublande publikhav.
      Sammanbrottet Det kan hända den bäste. Det börjar med sömnsvårigheter och pillerknaprande, följs upp av utmattningssyndrom och toppas med att traumatiska upplevelser från det förflutna kommer ikapp. Ett hopklipp av de värsta stunderna i livet visas som ett misärpotpurri och alla förstår att the bottom is nådd och den enda vägen framåt är timvis med terapi. Slutscen: Ett vitt rum, vita kläder, en kvinna med utsläppt gråstrimmigt hår hopkrupen mot väggen i en säng med vita lakan.
      Brottet En serie ytterst slumpmässiga händelser och sammanträffanden i kombination med oturliga missförstånd gör att den medelålders gifta kvinnan tillika medelklassmamman blir inblandad i en brottshärva. Efter en actionfylld polisrazzia pekar viss bevisning mot att hon har kopplingar till den under världen och är inblandad i omfattande narkotikahandel. Slutscen: när mannen och barnen från sin ytterdörr ser henne föras bort i handfängsel.
     Uppbrottet En undantryckt längtan ut i världen och en uppgörelse med det så kallade ekorrhjulet gör att familjen säljer alla sina ägodelar, säger upp sig från sina jobb och planerar för ett helt nytt liv på andra sidan jordklotet. Slutscen: när familjen med förväntasfullt, leende och befriade ansiktssuttryck kliver nerför flygplanstrappan med den afrikanska solnedgången i bakgrunden.
     Trendbrottet Den medelålderskrisande huvudkaraktären kommer till insikt att hon varken vill vara löneslav i en oinspirerande och kontrollerande organisation eller sälja sig till högst betalande som kulturarbetare med prestationsångest. Istället använder hon alla besparingar, till det sista öret, till att öppna en vintagebutik och kombinerad syateljé. Slutscen: när hon i tjusig frisyr med läppstift och välskräddad klänning slår upp dörrarna till den personliga och samtidigt stilrena butiken där kunderna köpsugna köar utanför dörren.
     Tillskottet Helt oväntat, visar sig övergångsåldern överraska med en såväl oplanerad som i det närmaste mirakulös graviditet. Istället för att börja med seriöst pensionssparande används det ekonomiska överskottet till inköp av spjälsäng, barnvagn, sparkbyxor i storlek 50 och en amningspump, bland annat. Slutscen: en operationssal där den nyblivna mamman med grön pappersmössa på huvudet och plufsigt, halvdrogat ansikte lyckligt leende får lägga sin skrikande baby mot bröstet.
 
Att få sin serie nedlagd är för övrigt inget att deppa över - alla riktigt bra kvalitetsserier lägger ner innan de är uttjatade och urvattnade. Se istället på dig själv som Downton Abbey, Girls eller Drömmarnas tid. Och betänk att Mitt så kallade liv med Clare Danes och Jared Leto lades ner på grund av tittarsiffrorna. Det om nåt är skandal, övrigt går att leva med.

Vajmis

Publicerad 2016-09-15 22:07:26 i Allmänt,

Vajmisträsk

Publicerad 2013-09-12 20:41:00 i Allmänt,

En mulen och ruggig septemberdag vid Vajmisträsk. De båda älgjägarna hade ägnat några arla morgontimmar åt att trampa över myrar, genom snår och uppför berg. De hade precis satt sig på varsin stubbe för lite välbehövlig vila; den ene av dem har passerat de sjuttio och den andra bär på en alltjämt växande gravidmage. Kaffetermosen var precis framtagen ur ryggsäcken när ögonstenen, älghunden, plötsligt gav upp ett ståndskall. Ryggsäck och termos flög ur händerna. Upp rusade jägarna. Bössorna greppades.
     En ko med kalv stod vid strandkanten i den höga vassen 195 meter bort. Grymt som det kan verka, nåja jakt är ju jakt, måste man skjuta kalven först. En ko utan kalv är bättre än en kalv utan mor. Alltså: pangbom, med betoning på bom. Mamma älg gav sig av in i skogen och den lilla kalven vinglade förvirrad än hit än dit innan den beslöt sig för att simma. Rätt ut i Vajmisträsk gav den lille rackaren sig. De båda jägarna avancerade lite närmare innan den mer pricksäkra av dem lade an och pang. Klockren träff och så låg kalven där i vattnet och guppade med magen ovanför ytan.
     Övriga i jaktlaget informerades via telefon om det lyckade skottet och de som befann sig i närheten tog sig snabbt till platsen. 
     Återstod endast att bärga bytet.
     Vattnet är kallt, sa en av gubbarna. Sjöbottnen är lerig, sa en annan. Vi väntar tills den flyter i land, sa en tredje. Som en flaskpost, sa en fjärde. Sedan gjorde de sig beredda på väntan. Ryggsäckarna ställdes ner, de hittade varsin stubbe i skogsbrynet med utsikt över träsket och stranden och så togs kaffetermosarna fram.
     Ytan på Vajmisträsk krusades inte av minsta tillstymmelse till våg. Vattnet låg lika stilla som i en vattenpöl. Den döda älgen låg där den låg och de två jägarna insåg med en blick på varandra att det skulle ta ett långt tag innan just den här flaskposten nådde land. "Du eller jag?" tycktes deras ögon fråga varandra och utan ord avgjordes saken. Äran skulle delas lika dem emellan. En fällde kalven och en hämtade den.
     Gubbarna på sina stubbar med kåsorna fyllda av ångande kaffe stirrade storögt medan lagren av jaktkläder beslutsamt togs av och ordentligt hängdes upp över en liten gran. Jacka och byxa, underställ, strumpor och underkläder. Den kyliga höstluften fick huden att knottra sig.     
     Jägaren vadade ut genom sjögräset och sjönk ner till knäna i den bottenlösa leran. Fötterna sögs fast och det var med möda varje steg togs. Slingrande sjöväxter lindade sig runt vaderna. För varje kliv framåt i det redan grumliga vattnet lösgjordes ytterligare gegga av obestämbart art och när kalven nåddes ett tjugotal meter ut hade jägaren kallt träskvatten upp till bröstet och brun sörja upp till naveln.
     Gubbarna på stranden undrade förfärat om Vajmisträsket skulle sluka både jägare och älg ner i sitt bottenlösa mörker. De famlade förstulet efter sina bössor, i den händelse en gigantisk sjöorm skulle väckas ur sin sömn av det oväntade besöket och resa sig ur djupet.  
     Med ett stadigt tag i nackskinnet bärgades älgen och när den med en duns landade i vassen rusade jaktlaget till. Någon hittade en tröja i sin ryggsäck att använda som handduk och en annan hällde upp en kåsa rykande varm dryck. Två stycken tog sig an älgen och drog upp den den sista biten upp på torra land.
     En person var så tagen av situationen att lyckan inte visste några gränsen och ta mig tusan om det inte var solen som sken inuti bröstet som lockade fram solens strålar från den uppklarnande himlen att värma den frusna badaren. Först stoltheten över ögonstenen som äntligen visat sin duglighet som jakthund och sedan stoltheten över jaktkamraten, tillika dottern. "Det är inte alla jaktlag som har en havande kvinna som simmar efter älgar," sa han och vi anar en rörd tår i ögonvrån, men det talar vi tyst om. I älgskogen finns föga plats för den sortens känsloyttringar.

Träningsblogg

Publicerad 2016-09-14 22:23:12 i Allmänt,

"Det är så konstigt med mig, jag kan nästan allt." Nu när jag modebloggat en del och känner att jag bemästrar den konsten känner jag att jag är redo att ta nästa steg, och vad finner sig mer naturligt än att visa den lite mer atletiska sidan av mig själv. För någon vecka sedan inköptes ett par färggranna löparskor, och förutom dessa har jag även en egen löpargrupp. Det är ju mycket roligare att träna tillsammans med andra, man kan peppa, motivera och utmana varandra. Och det bästa av allt är att de är så lojala och följer mig oavsett var jag väljer att springa, om jag är i Luleå eller i Överkalix. Min löpargrupp består av fem fasta, handplockade, medlemmar och de fyller alla olika funktioner.
1. Min man Ronnie
2. Jerry Lonnakko
3. Cathrine Parment
4. Dan Swärdh
5. Anna PT
 
Min syster Anna är familjens riktiga atlet, så det faller sig ganska naturligt att hon får hänga med, speciellt eftersom hon har berömt mig för mitt löpsteg. Det kan hända att hon säger så till alla, men jag tror på det och känner mig som en gasell som skuttar på lätta fötter.
Dan är min teaterlärare som lärt mig många bra saker för livet, och jag skulle önska att jag kunde citera honom exakt, men han har i alla fall fått mig att inse att kroppsligt mod och kroppslig styrka hänger ihop med mental styrka. Under min tyngsta period hittills i livet sprang jag några meter, stannade och grät, sprang, stannade och grät. Men med Dans visdomsord i huvudet visste jag att det skulle gå över snabbare om jag sprang mig ut ur det.
Cathrine är också en teaterguru, som jag bland annat övat andning med i ett litet förråd på Norrbottensteatern. Hon säger mest en enda sak: öppna käken. Även när hon var min skrivcoach på en kurs bestod hennes råd mest av att jag skulle släppa käken. Huruvida käksläppet får mig att skriva bättre är tveksamt, men det hjälper definitivt flåset under springandet.
Jerry och jag tar inte så många kringelikrokar i vår kommunikation. Vi säger det vi tycker att vi behöver säga till varandra, och för några år sedan sa han: känn inte efter, i betydelsen "skärp dig". Så när det känns lite jobbigt i löparbenen eller tungt med andningen får han upprepa de orden lite skarpt. Nej, jag behöver inte känna efter jag behöver bara springa.
Ronnie är den enda i min löpargrupp som jag faktiskt på riktigt har löpt tillsammans med vid några tillfällen. Hans viktigaste uppgift är att driva på mig med uppmaningen att "när det känns lite jobbigt ska du öka takten".  
Att på riktigt, så att säga i fysisk form, samla denna underbara skara människor till en faktisk löprunda skulle nog bli en ganska absurd tillställning, särskilt om deras huvudsakliga uppgift var att gemensamt heja fram mig. Men inuti mitt huvud, en och en i taget, är de oöverträffliga. Tyvärr har de varit lite upptagna på annat håll under en period och har inte haft tid att besöka mig, men jag är alldeles säker på att de inom en snar framtid kommer att finnas tillgängliga för en rejäl löprunda.
 
 
 

LinasKulturBusiness

Publicerad 2016-09-01 14:39:00 i Allmänt,

Mitt företag heter kort och gott Lina Stoltz. Jag brydde mig inte om att vara mer fantasifull än så när jag skulle registrera mig hos Skatteverket. Men hyresgäst som jag är hos firma LKB funderar jag över ett namnbyte, så skulle jag kunna ha deras stiliga skjortor som arbetskläder. De finns dock inte i exakt min storlek, men som skjortklänning med bälte i midjan kanske ... Idag är ni i alla fall välkomna på rundtur i mitt imperium.
Jag har fått frågan om det inte är oinspirerande med arbetsrum på ett industriområde. Jag säger: det är perfekt. Inga distraktioner. Det enda jag kan roa mig med är att arbeta. Välkommen in i garaget.
 
 
 
På Gröna Lund gjorde jag fullkomligt bort mig i trappan upp till lustiga huset. Men tack vare den övningen har jag hittills klarat den något avancerade trappan till mitt arbetsrum galant! Det är liksom samma princip som på Gröna Lund, bara att den här står still.
 
 
 
Sedan har jag väl som synes allt jag behöver. Skrivbord och läsfåtölj, och till och med ett bord för möten eller lunchgäster.
 
 
Varje industriområde borde ha sin egen kulturutövare, och varje kulturutövare borde dela lunchrum med ett gäng grovarbetare. Mer kultur åt folket och mer vanligt folk åt intellektuvällingarna.
 
 
Och förresten: om inspirationen skulle tryta, eller om jag av en händelse blev lite pratsugen, kan jag alltid gå över gården till mina välgörare för en kopp kaffe eller lite upplivande diskussioner om curlade 90-talister, samhällsekonomi eller skolpolitik. Eller för den delen få litteraturtips på tegelstenar i 700-sidorsklassen eller lära mig äta kexchoklad utan att smula ner tröjan. Jag presenterar här Peter och Birger - chefer och föredömliga kulturvänner.   
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela