Fuxar

Publicerad 2013-04-14 22:44:00 i Allmänt,

Den första var en korsning som kort och gott hette Fuxen. Han skulle fömodligen ha åkt med hästbussen hela vägen till Carlgrens slakteri, men blev istället avlastad hemma hos oss. Min äldre syster hade redan en silverfärgad skimmel som hette Adonis. Den yngre fick ett sött litet 2-årig isabellfärgat sto med svart man och svans med namnet Lanzy. Lanzy hade det sötaste lilla ponnyansikte man kan tänka sig, men en nätt nos som var mjuk som sammet. Jag fick en halvgalen fux som hette Fuxen. Han gick inte att rida på, för han bara sprang iväg åt det håll han själv ville, och han gick inte att borsta och sköta om, för han var elak. Det var en stackare, säkert hade han ont i både kropp och själ. Vi försökte så gott vi kunde, men ingenting lyckades. Jag är inte ens säker på att jag tyckte om honom, fast han var min ponny. Till sist fick Carlgrens slaktbil komma och hämta honom igen.
     Den andra hette Rasputin och var en smäcker arab, med smeknamnet Tintin. Han var den bästa av dem. Fast alldeles för svår för mig. Även han var känslig till både kropp och själ.  Vi var nog för lika varandra i temperamentet för att det skulle vara en bra kombination. Nervös och lättskrämd var han, av saker han hörde eller såg. Han brukade frysa så han skakade, speciellt illa for han av regn.  Liksom fuxen tyckte han inte heller om att bli borstad. Kanske hade han också ont. Eller så var han kittlig. Vad vet jag. Men den vackra tjocka rödbruna svansen borstade jag tills den glänste. Och den långa ljust rödbruna luggen som hade samma färg som mitt hår tyckte han också om när jag borstade. När jag red böjde han gärna halsen rakt upp i en konstig vinkel och satte av i hetsig taktlös trav. Jag skumpade på hans ömma rygg och lyckades sällan vara så där mjuk och följsam, men ändå lugn och bestämd, som jag önskade vara. Fast ibland gick han runt på ridbanan med halsen så där fint böjd som han skulle och vi kunde smidigt fatta både höger och vänster galopp. De gångerna var både jag och Tintin lyckliga. När jag satt vid hans boxdörr brukade han nosa mig i nacken med varm andedräkt, och mitt vad det var nafsade han till mig i axeln med sina stora gula hästtänder så jag fick blåmärken. Sån var han. Vi var kompisar i många år.
     Den sista var ett litet svenskt halvblod med fin stamtavla som hette Albina. Hon var egentligen en perfekt häst. Snäll att sköta och och lätt att rida. Det gick bra med både dressyr och hoppning. Hon var ljus fux med kort lugg och man och lite tunn och stripig svans, så där som halvblod brukar ha. Men hon hade ett problem, eller snarare hade jag ett problem. Mitt under en ridtur kunde hon plötsligt skena iväg i vild galopp och bocka som en rodeohäst. Det skedde alltid helt utan förvarning. Jag märkte aldrig vad det var som skrämde henne. Om hon nu blev skrämd. Kanske hade hon hjärnspöken bara. Sista gången jag satte mig på hennes rygg slutade det med att hon kastade mig ur sadeln och jag tappade både minnet och modet att rida mer. När jag kom till sans stod jag framför spegeln i stallets klubbstuga och såg på mitt ansikte där hela min högra kind var totalt uppskrapad. Det blev både sjukhusbesök och kryckor och mitt högra knä har fortfarande en liten svullnad på ovansidan. Kinden helade fint utan ärr, men något minne av den dagen i april för 20 år sedan har jag fortfarande inte.
     Efter det blev det ingen mer fux. Det blev ingen mer häst över huvud taget. Men när någon frågar vilket mitt favoritdjur är kan jag svara utan att behöva tänka efter. Och i en garderob har jag både ridstövlar och ridhjälm, tills den dag jag behöver dem igen.
 
 
 
 
 Albina och Tintin
 
     
   

Kommentarer

Postat av: Malin

Publicerad 2013-04-15 06:50:00

Jag minns :) Med tårar i ögonen. Nostalgitårar alltså. Och ridolyckan hamnade väl i en roman så småningom ...om jag inte minns fel ;)

Postat av: Anna

Publicerad 2013-04-15 07:26:45

Precis så var det. Och här i stallet finns en söt skimmel i lagom storlek som är världens snällaste både i stallet och med sadel och träns. Välkommen! :)

Postat av: EIL

Publicerad 2013-04-15 12:50:03

Ja, dessa hästar. Vilka spår de sätter i ens själ! Kommer ihåg den där ridolyckan så väl, fastän jag inte var med. Vi gick gymnasiet i Kalix och jag och Malin var upp på Sjukhuset och hälsade på dig. Jag hoppas verkligen att du ska få användning för dina ridkläder. Ridning är en lisa för själen!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela