En hjälpande hand

Publicerad 2013-02-10 21:24:00 i Allmänt,

 
Som fattig student och arbetslös målare hade jag och min man inte råd med någon bröllopsresa när vi gifte oss. Vår 10-åriga bröllopsdag, i januari 2009, firade vi däremot med en resa till Gambia i nordvästra Afrika.
     Av researrangören fick vi rådet att alltid anlita en guide när vi begav oss utanför hotellområdet, av den enkla anledningen att det annars kommer fram självutnämnda guider vart du än går. Utanför hotellgrinden satt ett gäng unga män med de blå skjortor som visade att de var statligt godkända guider: OTG. Så fick vi vår guide, Lamin. En mycket trevlig och proper kille i 20-årsåldern med smeknamnet "Zlatan". Närhelst vi kom, morgon som kväll, veckans alla dagar, satt han där i skjulet de hade som kontor. Förutom en gång när han var och spelade fotboll.
     Han tipsade oss om sådant som brukade uppskattas av turisterna. Vi klappade krokodiler och matade gulliga Herr Nilsson-apor. Vi promenerade på små gator och genom stora men trånga marknader och genom den stinkande fiskhamnen. Vi tittade på enorma baobabträd och jättelika termitstackar. Vi fick följa med hem till honom och se hur han bodde, och vi hade köpt godis till småsyskonen fastän vi visste att man hellre skulle köpa tandborstar. Vi besökte en enkel liten skola och skämdes av att sitta och titta på barnen som ju var där för att undervisas, men det hörde liksom till stadsrundturen och vi gav de slantar till skolan som det förväntades. Vi besökte paradisstranden Sanyang där Lamin byggde snäckkreationer i sanden med vår dotter. 
     Som de flesta länder vi svenskar helst semestrar i är Gambia ett fattigt land. De länder vi gärna åker till för sol och bad är länder som befolkningen gärna vill lämna. Även Lamin berättade om planerna att samla ihop nog pengar för att åka till Europa.
     När det var dags för vår hemresa sa han blygsamt att han skulle vara tacksam om vi ville lämna lite hygienartiklar och sånt. Så vi gav våra halvtomma flaskor med schampo, duschcreme och hudlotion. Vi lämnade dessutom kvar en del av dotterns och våra egna kläder till hans familj. Kanske något annat också, jag minns inte så noga. Men vi kände oss omtänksamma och generösa i alla fall. Bättrade på vårt västerländska samvete.
     Vi höll kontakten lite, sedan vi kommit hem. Facebook. Telefon. Vi skickade ett paket, med bl.a. en begagnad mobiltelefon till honom själv och skolmaterial till hans småsyskon. Vid ett tillfälle ringde han och frågade om vi kunde skicka lite pengar för att laga ett tak som skadats av regnet. Vi skickade 400 kronor. Jag undrade i mitt stilla sinne om det fanns något trasigt tak. Men det kändes ändå bra inombords att skicka de där hundralapparna, som ett billigt bevis på att man är en god medmänniska.
     Sommaren 2010 kom Lamin verkligen till Europa. Till Norge. Vi såg bilder på facebook. Han gick i skola och lärde sig norska. Han jobbade som målare. Min man chattade med honom och pratade lite jobb, nu när de hade samma yrke.
     Lamin trivdes i Norge och blev kvar. Han trivs som målare. Han tjänar bra.
     Vintern 2013 är min man arbetslös igen. Det händer ofta målare på vintern, men visst är det ändå lite tröttsamt. Han funderar på jobb i Norge istället. Kanske han har några kontakter, någon som kan hjälpa till...   
 
     

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela