Stjärnor

Publicerad 2013-01-30 15:11:00 i Allmänt,

 
Ni som har läst den alldeles underbara filosofiska boken Lille Prinsen av de Saint-Exupéry kommer kanske ihåg affärsmannen. Han som hade insett att ingen rådde om stjärnorna och att han alltså kunde lägga beslag på dem allihop, eftersom han kom att tänka på det först. Vilken affärsidé! Lille Prinsen frågade honom vad han skulle göra med alla sina fem hundra miljoner stjärnor. Jo, affärsmannen skulle förvalta dem. Han skulle hålla koll på hur många han hade och sedan kunde han köpa nya stjärnor om någon skulle råka hitta fler. Han förklarade för den okunnige Lille Prinsen att han tog sin uppgift på största allvar, och uppgiften gick alltså ut på att räkna stjärnorna, skriva på en lapp hur många han ägde och sedan låsa in lappen i en låda. Det var allt. Men gott nog.
 
Lille Prinsen skrevs i mitten av 40-talet. Långt innan någon klipsk kapitalist grundade Online Star Register. Kanske fick han rent av idén av de Saint-Exupéry. Vem vet. Om du skulle vilja köpa en stjärna är det till Online Star Register du ska vända dig. Eller kan vända dig. Jag är inte helt säker på att de äger alla fem hundra miljoner stjärnor. Det kanske bara äger några hundra tusen. Det kanske finns andra stjärnmagnater som äger andra stjärnor och som sitter och räknar och räknar. Kanske inte stjärnor, men dollar.  
 
I alla fall. Om du vill köpa en stjärna så garanteras du leverans samma dag och dessutom fri frakt! Och just nu får du en avsevärd vinterrabatt dessutom. Samt mängdrabatt om du köper flera. Jag kan dock inte låta bli att fundera...

För det första. Vem har lovat dessa människor att just de får sälja stjärnor? Jag menar, vem ägde dem från början? Var det helt enkelt som i boken, första tjing bara.

För det andra. Hur kan man vara säker på att säljaren inte säljer samma stjärna till flera personer? Det går inte att ta med sig den hem och det går inte att låsa in den på något sätt, så att andra, obehöriga kan förhindras nyttja den som om den vore deras egen. Tänk om man köpt en stjärna till sin älskade och så har någon annan köpt samma stjärna till sin älskade. Och så sitter man där tätt intill varandra och tittar på en stjärna och tror att det är ens egen, fast det i själva verket är någon annans. Så oerhört förargligt.

För det tredje. Hur går det till? Jo, det ska du nu få veta. Även om det marknadsförs som ”Köp en stjärna”, visar det sig att det i själva verket handlar om att registrera ett namn. Man kan nämligen inte äga en stjärna av den enkla anledningen att den består av kokande gas som flyter omkring i rymden. Däremot får du för dina pengar ett signerat certifikat, ett smycke och en stjärnkarta med koordinater så att du med hjälp av stjärnkikare kan försöka lokalisera din stjärna. På stjärnförsäljarnas hemsida läste jag att den senaste stjärnan som just då blivit registerad heter Lars Pettersson. Namnet arkiveras i en bok som förvaras i ett valv hos The copyright office of the United States of America.Tänk så rätt han hade ändå, de Saint-Exupéry.

Själv nöjer jag mig med att betrakta den svarta himlen ovanför mig, med dess myriader av lysande stjärnor och norrskenets böljande gröna sidensjalar. Alltihop helt gratis. Jag är dock rädd att jag närt ett äkta kapitalist vid min barm. Tvååringen i huset är mycket förtjust i månen och har ofta yttrat: "Titta månen!". Hon ser alltid glad ut, och när det är fullmåne skrattar hon högt. Det var först igår kväll jag insåg varför. Hon pekade på den stora fullmånen genom fönstret, log glatt och sa mycket bestämt: "Min måne!" Ja, varför inte? Det är väl bara att skriva det på en lapp och lägga den i en låda.

 

 

 

 

     

Dikter 1

Publicerad 2013-01-27 20:50:01 i Allmänt,

I
Earl grey i mörkblå tekoppar
vid ditt köksbord
En nyöppnad burk honung
Du röker vid fläkten
Tar ut cigarettpaketet ur frysen
En tom frys
förutom cigaretterna
Jag tänker att den behöver avfrostas
 
Amfetamin
injiceras
för bästa resultat
 
Nio nyktra dagar
Nystädad lägenhet
Kan inte kalla dig
annat än vacker
Buketten går i blått
och jag köper en vas
Tänker att
en tjugotvåårig narkoman
säkert inte äger någon vas
 
II 
Hundra spänn till bussen hem
när du vill
sluta punda
igen
 
Sömntabletter
för att hålla suget
under kontroll
 
Inte heller denna gång
kramar du mig tillbaka
Håller bara undan cigaretten
så du inte ska
bränna mig
 
Vissa saker frågar jag inte om
Sådant jag inte
vill veta
 
 

Ved

Publicerad 2013-01-20 19:29:00 i Allmänt,

 
Jag tror jag vågar påstå, utan att provocera någon, att det främst intresserar män. Kvinnor kan kanske se nyttan av det och ägna tid åt det, men något genuint intresse har jag hittills aldrig stött på hos någon annan än vissa män.  
     Tänk dig följande situation. Man är ute och åker med bilen. Man åker genom olika byar. Man tittar på landskapet. Man ser ett fint hus. En mysig stuga. En fantastisk trädgård. Och så vidare. Så hör man sin man utbrista: "Såg du veden?". Nej, jag såg inte veden. "Såg du hur mycket ved de hade?" Nej. Men det gjorde uppenbarligen han. Han såg också hur den var staplad. Samt om det var årsved eller fjolårsved eller kanske ännu äldre ved. Ibland kommer en följdfråga: "Vad ska de med så mycket ved till?". Det vet jag inte heller, eftersom jag inte ens vet vem som bor där. (Märk väl, att det vet inte mannen heller.) Ibland stannar samtalet där. Om temat fortsätter uppta mannens tankar är dock oklart. Ibland kommer ytterligare repliker. "De kanske säljer ved." Det gör de eventuellt. Men ingenting kunde intressera dig mindre. "Det måste ha varit minst xx kubik." Säkert.
     Det var en gång en man som fick en genialisk idé. Han skrev en bok. Den heter Ved. Den handlar om ved. I Norge har den hittills sålt i över 100 000 exemplar. I Sverige var den inför jul slutsåld i många bokhandlar. Män, som inte läst en bok i hela sitt liv och som möjligtvis kan tänkas se en boks värde i det papper man kan använda för att göra upp eld, sträckläser den. Läser den om och om igen. Ringer till varandra för att samtala om det de läst.
     Boken har en underrubrik: "allt om huggning, stapling och torkning - och vedeldningens själ".
     Ja, visst är det väl det där sista som det egentligen handlar om: vedeldningens själ. Begå inte misstaget att tro att ved handlar om uppvärming allena. Ved är en livsstil. En man med en rejäl vedtrave är en man att lita på. En man med en vedpanna har en uppgift i livet. "vedarbete är ett uttryck för mannens vilja att försörja familjen." Ved är ett sätt att förhålla sig till årstiderna. Varje årstid har sin vedsyssla. Ved är också den tystlåtne nordiske mannens form av terapi. "Huvudet är aldrig så behagligt tomt som när jag håller på med veden." Och om man för stunden inte har möjlighet att sitta ute vid en lägereld under bar himmel med en kokkaffe- panna över lågorna, är en stund i pannrummet med en kaffekopp i handen en fullgod ersättning. Så länge där finns ved och en eld.
     Vi har kanske inte så mycket pengar på banken, men träd i skogen har vi. Eller just det. Vi har ju sålt det mesta till ett skogsbolag för att bekosta jordvärme- installation. Men jag är uppriktigt bekymrad. Vad ska det bli av alla dessa män i denna nya tidsålder av jordvärme, bergvärme och fjärrvärme? Kommer det att räcka med en kamin i vardagsrummet? Eller som i vårt fall en järnspis i köket. Ända sedan papperna från skogsbolaget skrevs under har vi haft väldigt varmt i köket... Har det ett samband? Är det en del av bearbetningsprocessen? Är det en övergångsfas? Är det mannens sätt att intala sig själv att han fortfarande kommer att få elda?
     Tidigare har jag delat med mig av läsupplevelser, och det ämnar jag göra nu också. Ty jag har läst boken. Numera vet jag, att om jag får för mig att använda järnspisens ugn till bakning så är det små vedträn av gran jag ska elda med. Jag vet att en vedhuggares arbete i skogen förbränner 1 168 kcal i timmen. Jag vet skillnaden mellan fumata nera och fumata bianca. Jag vet att skärlänkarna på en motorsåg endast får filas med framåtrörelse. Och främst så har jag verkligen förstått vikten av att elda med riktigt torr ved, och hur hela processen från huggning till eldning påverkar just detta. Dessutom känner jag en viss skam över mitt bristande engagemang på vedbacken under åren, och nu är det för sent.
   Sannerligen säger jag er; ved är inte bara en syssla för vedeldaren, det är en del av hans identitet och hans själ. Ved är såväl en vetenskap som en konstart.
  
Doften av färsk ved
är något av det sista du kommer att glömma
när slöjorna dras för 
 
 
 
Citaten kommer från Ved av Lars Mytting och dikten Doften av färsk ved av Hans Børli                                        
 
               
 

Tangentbordsslitage

Publicerad 2013-01-13 18:31:00 i Allmänt,

Jaha, ja... Nähä, nä... Så gick det åt skogen igen. Eller, nåja, det beror ju på hur man ser på det. Men det är onekligen ett problem, om man ser på det så som jag ser på det. Jo, så här förhåller det sig: jag har en livsfilosofi som går ut på att se ett, eller gärna flera, problem i varje möjlighet. Förresten är det inte en livsfilosofi, det är ett karaktärsdrag. När Gud tillverkar sina instrument stämmer han vissa i dur och vissa i moll. Jag råkade bli stämd i moll. Född som jag är under själva vintersolståndet, årets mörkaste dag. Jag blir bländad av solen. Polarnatten är min vän. Melankolin min ständige följeslagare.
   "Fasa och tvivel fyllde honom, tvivel på allt". Kan inte låta bli. Tolstoj igen. 
   Åter till frågan. Problemet i sig är Orden. Mer precist denna blogg. Statistiken är glädjande, det vill säga att jag under denna första vecka haft långt fler läsare än jag förväntat mig. Lägg till detta en del uppmuntrande och positiva kommentarer. Så vad tar man sig då till? Man kan tänka sig att man gläder sig åt det faktum att andra människor vill läsa det man skriver. Man kan också tänka sig att man relativt omedelbart börjar gruva sig, eller rentav känna fasa, inför det faktum att man hädanefter måste skriva sådant som andra människor vill läsa. Förväntningar. Just det ja... Ibland kommer orden till mig. Ibland kommer de inte. Ibland är jag övertygad om att jag aldrig kommer att kunna skriva något mer, någonsin, som är värt pappret det är skrivet på. Eller ska jag säga, inte värt slitaget på tangentbordet.
   Jag har dock läst någonstans (jag tror det är i någon sådan där bok som ska hjälpa folk som jag att hantera livet lite bättre) att den som är rädd för att misslyckas ska öva sig i just det, och medvetet göra saker dåligt. Alltså, om du läser ett inlägg i min blogg som inte riktigt uppfyllde dina förväntningar, så kan det vara så att jag helt enkelt jobbar med min personliga utveckling. Nåja... Jag hade också en tanke om att min blogg skulle vara ett laboratorium för skriftliga experiment där jag modigt rörde mig utanför invanda mönster och bekväma gränser. Ah, vi får se... Dock en slutsats. Även om jag är ängslig är jag inte feg, och det vore inte annat än feghet att inte skriva vidare. Vad jag vill säga är helt enkelt att jag bestämmer mig för att låta bloggen leva vidare. Trots det lidande dess existens orsakar mig.
   I Kalevala, som för övrigt är en saga väl värd att läsas, finns en berättelse om två misslyckade unga kämpar som skulle ut och kriga men tappade bort sig i ödemarken. Dem tänker jag gärna på när jag gått vilse i misströstan och dysterhet, ty "Deras förtvivlan var så stor att Lemminkäinen kunde ta all bedrövelse och göra två svarta hingstar av den. De kastade sig upp i sadeln på hästarna och red hemåt så sanden yrde om dem".
 
Söndagkväll. Vid hyfsat gott mod.
 
 
 
 
 

Själar

Publicerad 2013-01-10 21:00:27 i Allmänt,

 

”Först vågade jag inte falla”, säger min fyraåriga dotter. "Hm”, säger jag. ”För det var jättejättehögt.” Vi sitter i bilen på väg hem från dagis. Jag har inte lyssnat riktigt ordentligt på vad hon sagt. Huvudet är fortfarande fullt av jobb och jag vet inte vad jag ska laga till middag. Men jag tänker genast att de har lekt något på dagis, att de har klättrat upp någonstans där de inte får vara. ”Varifrån?” frågar jag. ”Från himlen”, svarar hon. ”Men då satte du och pappa täcken och kuddar och täcken och kuddar så det blev mjukt. Och då vågade jag”, fortsätter hon. ”Va?När då?” ”När jag skulle falla ner från himlen”. Hon låter lite otålig. Det har hon ju redan sagt. Mamma borde lyssna bättre på vad hon säger. Jag hör att det är något hon har funderat på och nu vill berätta. ”Men när var det?” frågar jag. ”Innan jag föddes. Först vågade jag inte falla ner. Men sen vågade jag, när det var mjukt. Och då tog du och pappa emot mig.” Ofta när hon filosoferar brukar hon be mig bekräfta det hon påstår, eftersom hon fortfarande utgår från att jag vet allt. Hon berättar om något och avslutar med: Visst är det så? Men inte idag. Idag låter hon säker på sin sak och jag frågar: ”Varför tror du att det var så?” ”Jag bara vet det”, säger hon självsäkert.

Vi stannar på Ica för att köpa mjölk och äpplen.

Jag kliver upp på morgonen och kör min dotter till dagis. Jag jobbar. Har geografilektion och läser uppsatser. Planerar temadagar med mina kollegor. Hämtar på dagis och lagar middag. Läser min e-post. Dricker te och ser en stund på TV. Så går några dagar av mitt liv. Ingenting särskilt med dem. Vanliga dagar bara. Som de flesta andra dagar.

Min farmor lämnar jordelivet. Mamma ringer mig på jobbet och berättar det. Hon var gammal och somnade in. Det var inte oväntat. Hon lämnar ett gult hus med bruna knutar vid torneälvens strand. Minnen av en grå hårknut och gammelmjuk solbrun hy. Ostkaka och hembakad rieska. Stickade strumpor och en påse kola till födelsedagarna.

Bara dagar senare föds en liten gosse. Farmors barnbarnsbarn. Han öppnar ögonen för första gången. Kisar mot ljuset. Många nya dofter. Många nya ljud. Gäspar. Trött av att vara ny i världen. Ett litet knyte som slumrar en stund i sin mammas famn.

En generation lämnar oss och en annan kommer till oss. I nästan ett och samma andetag.

Vi går vi till jobbet och till dagis. Vi lagar äppelpaj, leker och filosoferar. 

Allt medan himlen och jorden utbyter själar.

                                  
Fotograf: Mirjam       

 

 

 

Sandkorn

Publicerad 2013-01-07 22:47:00 i Allmänt,

Från och med idag den 7 januari 2013 ska jag ägna min tid, min arbetstid, åt att skriva. För att visa att jag tar det hela på allvar och för att sätta en aning press på mig själv sparkar jag igång genom att starta en blogg. Man ska ta det man gör på största allvar, annars kan man lika gärna avstå. Det finns dock två saker som bekymrar mig just i detta ögonblick. Det ena är att jag är en mycket änslig typ, och ängsliga personer bör ej ägna sig åt sådant som att blogga. Nåja, ängsliga typer bör kanske inte ägna sig åt att skriva böcker heller. Det andra är att den dator jag måste använda för att skriva är ganska trasig. Någon skulle kanske hävda att detta är ett tecken, men jag väljer att kalla det en oturlig omständighet. Framtiden får utvisa om jag gör rätt eller fel. Jag passar dock på att frånta mig ansvaret för alla eventuella stavfel, utan i den mån sådana återfinns in mina texter beror det endast på datorns bristfällighet att lyda mina fingrars kommandon. Innehållet får jag däremot lov att ta fullständigt ansvar för.
     Omedelbart måste jag dock ta tillbaka flera av de påståenden jag nyss hävt ur mig. Man måste inte alls ta det man gör på största allvar och det finns betydligt fler än två saker som bekymrar mig.
     Detta blir dock en lärdom för mina eventuella läsare. Tro inte för ett ögonblick att jag menar allt jag säger. Om vi utgår ifrån att jag insorterar mig under den yrkeskategori som kallar sig författare har jag en rättighet, nej för tusan, jag har en skyldighet, att påstå saker jag inte menar. I annat fall vore jag inte något annat än en simpel skribent.
     Jag vill också ta tillfället i akt att ge ett råd. Om du har tid att läsa, så läs för Guds skull inte min blogg, utan läs Anna Karenina. Mig tog det ett halvår från Förord till SLUT. Och samtidigt som jag läste om Anna K utspelade sig en annan berättelse vid sidan av, men i verkligeheten. De sex månaderna ska jag berätta om en annan gång. Den berättelsen kommer att handla om Aron och hans syster och om deras bror.
     Eftersom jag anar att 879 sidor rysk klassiker inte lockar särdeles många ska jag göra en del av jobbet, så kan du sedan citera och låtsas att du läst boken, om du nu skulle råka hamna i någon situation där det skulle kännas som en merit och inte som en belastning att ha läst dylik litteratur. Du behöver inte lära dig hela stycket utantill, utan det är nog alldeles tillräckligt att bara memorera just det om möglet: "jag sätter fruktansvärt stort värde på både mina idéer och mitt arbete, men i själva verket - tänk efter själv - i själva verket är hela vår värld bara lite mögel som råkat växa på en pytteliten planet. Och så inbillar vi oss att vi kan skapa något stort - tankar, gärningar! Alltihop är bara sandkorn."
    
      
        
 
 
 

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela