Sub luna

Publicerad 2013-03-24 18:26:00 i Allmänt,

    
 
Jag måste ha varit bredare om axlarna på den tiden. I alla fall om man får tro de jackor jag hade, som nu hänger oformliga över mig när jag av nostalgiska skäl tar fram dem ur garderoben och provar dem framför spegeln. Tajtare former hade den mörkgröna catsuit som jag av andra skäl inte provar framför spegeln. Mitt hår var långt och tjockt och hennafärgat rött. Vi hyrde en lägenhet i andra hand på Östra Ersboda som kostade för mycket och jag lade för lite tid på mina studier.
Jag gick på bokrea och köpte Lyriska klenoder, dikter ur den svenska lyrikskatten. Sedan gick jag uppför den nötta stentrappan till Nya Konditoriet med min bok under armen. Jag köpte en kopp te och en bit äppelkaka med vaniljsås och satte mig vid ett bord längst in i lokalen. Jag slog upp de mörkblå pärmarna och stannade på den allra första sidan där jag skrev namn, plats och datum med blå bläckpenna. Det var första gången jag satt ensam på café och läste poesi och jag kände mig märkvärdigt självständig och intellektuell.
     På måfå slog jag upp boken någonstans i mitten. "Sub luna canto. Mörk är min sång." Erik Axel Karlfeldt. Värd att notera eftersom han är den enda som tilldelats nobelpriset postumt, alltså efter sin död 1931. I övrigt är han en i mängden av manliga författare och kvinnorkarlar som rörde sig i rätt kretsar och satt på en stol i klubben för inbördes beundran, det vill säga Svenska Akademin. Och som säkerligen var en begåvad människa och skribent, men vars rim inte smakade tillnärmelsevis lika gott i min mun som äppelkakan.
     Det är med litteratur som med mode. Vissa saker tilltalar människor i en viss tid, 1890-tal eller 1990-tal. Det var nytt då, men gammalt nu. Vissa saker är värda att spara. De klassiska svarta kängorna som trampade korridorerna på Umeå universitet står fortfarande kvar på en hylla. Och långt rött hår är fortfarande snyggt på en 20-årig studentska.
     Jag bläddrade vidare och fann poesi som fick mig att glömma teet som svalnade i muggen framför mig på bordet. Jag fann Ture Nerman, Sten Selander, Edith Södergran, Stagnelius.
     Jag var tjugo år, och det är så länge sedan och känns så fjärran att jag inte ens är säker på att det är mitt liv det handlar om. Det kan ha varit någon som lånade min kostym medan jag sov.
     Jag är snart fyrtio. Vi äger ett hus på Boheden i tredje generationen som kostar för mycket och jag ägnar för lite tid åt poesi. Mitt hår är kort och insprängt med äkta grått. Jag bär mer på mina axlar nu för tiden.
 
     
    
    
    

Whitney i Afghanistan

Publicerad 2013-03-13 19:27:46 i Allmänt,

När jag ibland behöver tröst. När jag ibland behöver påminnas.
     När jag känner mig missnöjd, avundsjuk, nedstämd, vilsen eller bara allmänt eländig. Missnöjd med mig själv och min tillvaro. Avundsjuk på de som verkar ha det så lätt och få just det de vill ha. Nedstämd och orkeslös bara för att det är mörkt, eller för att det är vår, eller för att kemin i kroppen är i obalans. Vilsen i ett liv med oändliga möjligheter och ingenstans och överallt att ta vägen. Eller bara av någon oansenlig, oförklarlig anledning, i kroppens och själens innersta vrår alldeles eländig.
     Det är då jag tänker på dem:
     Jag är i alla fall inte en ensamstående flerbarnsmamma i ett tältläger i Afghanistan.
     Jag tänker på detaljer. Jag tänker till exempel på hur det skulle vara att vara nyförlöst. Jag tänker på att få mjölkstockning, samtidigt som jag ensam måste ta hand om min ynkliga lilla hungriga bebis. Samtidigt som jag ensam ska ta hand om två eller tre eller fyra till små barn som vill ha mat, värme och trygghet. Och när jag inte kan ge dem det ska jag i alla fall försöka förmå trösta. Men mjölkstockning är smärtsamt och tillräckligt plågsamt även om man inte bor i ett tältläger i Afghanistan mitt i kalla vintern. Och det finns inga bindor och det finns inga blöjor och det finns inget varmvatten och det finns inga plastnappar att sätta över de blödande bröstvårtorna. Och det finns ingen att ringa som kommer och hjälper till.   
     Men varför jämföra sig med henne? Varför tänka på de som har det värst? Varför ska jag inte tänka att jag är värd att ha det bästa livet kan erbjuda?
     Därför att Whitney ändå knarkade ihjäl sig.
     Whitney Houston. Ni kommer ihåg henne? Supervacker. Superbegåvad. Superrik. Borde ha ägnat sina dagar åt att gå omkring och vara superlycklig!
     Om man har varit fotomodell, sålt 170 miljoner album och spelat huvudroll mot Kevin Costner, varit hyllad och älskad av fans över hela världen i nästan trettio år, då borde man väl i rimlighetens namn vara nöjd och lycklig? Men det spelar tydligen ingen roll att hon hade allt man bara kan tänka sig. Hon blev narkoman i alla fall. Ett olyckligt vrak.
     Ibland hjälper det. Med att sätta sitt liv i perspektiv, alltså. Jag gör så där som man ska. Uppskattar det jag har. Njuter av ögonblicket. Tar tillvara det lilla i livet.  Lyckas se det vackra med en medelmåttas mediokra medelklassliv.
     Ibland hjälper det inte. Ibland fortsätter jag att vältra mig i självömkan trots att jag varken bor i ett tältläger i Afghanistan eller på Beverly Hilton Hotel i Beverly Hills. Ibland är en insnöad gul villa i Sveriges glesbygd alldeles tillräckligt.
    
    

Dikter 3

Publicerad 2013-03-10 20:26:48 i Allmänt,

V
Du hade på dig en t-shirt
med texten
Nej till Droger
Och jag trodde fortfarande
att du varit
nykter
ända sedan våren
 
Du pratade
utan sammanhang
Jag förstod inte
vad du sa
Du förstod inte mig
Jag frågade
om du tagit något
och du sa nej
Men menade ja
Vi satt
och pratade
förbi varandra
i flera timmar
i alla fall
 
Knarkare
var det ord jag använde
Narkoman
sa du
Men inte pundare
Du vill inte bli kallad
pundare
 
VI
Sista gången vi sågs
var du
Lugn och beslutsam
Skulle ordna upp saker
 
Vi hade en gräns
för vad
du berättade
bara att du
inte kunde
leva så pundigt
som du gjort sista tiden
 
Var Nykter
sa jag när jag gick
Ja
Om det är meningen
sa du
 
Dessa saker vi säger
 
 
 
 
 

 

 

 

År 1916

Publicerad 2013-03-05 20:50:00 i Allmänt,

 
      
 
 
 
Det var nån gång under mina tonår
Jag läste dikt för att slicka mina sår
Jag skrev ner citat jag tyckte var bra
Såna som kunde vara bra att ha
Att påminnas om hur livet är
Att dela smärta och det som tär
med Boye, Ferlin och Heidenstam
En tröst att jag inte var ensam
På ett tygstycke jag skrivit och målat
Och sedan upp på väggen nålat
von Heidenstam fanns också där
Citatet jag valt det lät så här:
 
     "Det är stoltare, våga sitt tärningskast,
     än att tyna med slocknande låge.
     Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
     än att aldrig spänna en båge."
 
Ack, jag rimmar som en amatör
Herr Verner rimmar som man bör
Sida på sida med rimmad dikt
Rytm och rim är poetens plikt
Han skrev också roman och novell
För detta han ärades av Nobel
Skicklig är han alldeles visst
Känns ändå lite gammal och trist
Och själva boken har en lukt
Av gammalt papper och lite fukt
Han var dock modern för sin tid
Och förde en litterär strid
Hans åsikter inom polititik
Har omsider lett till viss kritik
Men rösträtt skulle alla ha
Och Sverige var bättre än bra
Han hade en plats i Akademin
Bor nu i bibliotekens magasin
Men hellre ärad i livet
Och bortglömd i arkivet
Än leva livet i nöd
Och bli hyllad efter sin död
 
 
    "Mig förunnades det ofattbara
    att som människa
    få leva några år på jorden.
    Gläd dig du, som än ser solen."
 
 

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela