Whitney i Afghanistan

Publicerad 2013-03-13 19:27:46 i Allmänt,

När jag ibland behöver tröst. När jag ibland behöver påminnas.
     När jag känner mig missnöjd, avundsjuk, nedstämd, vilsen eller bara allmänt eländig. Missnöjd med mig själv och min tillvaro. Avundsjuk på de som verkar ha det så lätt och få just det de vill ha. Nedstämd och orkeslös bara för att det är mörkt, eller för att det är vår, eller för att kemin i kroppen är i obalans. Vilsen i ett liv med oändliga möjligheter och ingenstans och överallt att ta vägen. Eller bara av någon oansenlig, oförklarlig anledning, i kroppens och själens innersta vrår alldeles eländig.
     Det är då jag tänker på dem:
     Jag är i alla fall inte en ensamstående flerbarnsmamma i ett tältläger i Afghanistan.
     Jag tänker på detaljer. Jag tänker till exempel på hur det skulle vara att vara nyförlöst. Jag tänker på att få mjölkstockning, samtidigt som jag ensam måste ta hand om min ynkliga lilla hungriga bebis. Samtidigt som jag ensam ska ta hand om två eller tre eller fyra till små barn som vill ha mat, värme och trygghet. Och när jag inte kan ge dem det ska jag i alla fall försöka förmå trösta. Men mjölkstockning är smärtsamt och tillräckligt plågsamt även om man inte bor i ett tältläger i Afghanistan mitt i kalla vintern. Och det finns inga bindor och det finns inga blöjor och det finns inget varmvatten och det finns inga plastnappar att sätta över de blödande bröstvårtorna. Och det finns ingen att ringa som kommer och hjälper till.   
     Men varför jämföra sig med henne? Varför tänka på de som har det värst? Varför ska jag inte tänka att jag är värd att ha det bästa livet kan erbjuda?
     Därför att Whitney ändå knarkade ihjäl sig.
     Whitney Houston. Ni kommer ihåg henne? Supervacker. Superbegåvad. Superrik. Borde ha ägnat sina dagar åt att gå omkring och vara superlycklig!
     Om man har varit fotomodell, sålt 170 miljoner album och spelat huvudroll mot Kevin Costner, varit hyllad och älskad av fans över hela världen i nästan trettio år, då borde man väl i rimlighetens namn vara nöjd och lycklig? Men det spelar tydligen ingen roll att hon hade allt man bara kan tänka sig. Hon blev narkoman i alla fall. Ett olyckligt vrak.
     Ibland hjälper det. Med att sätta sitt liv i perspektiv, alltså. Jag gör så där som man ska. Uppskattar det jag har. Njuter av ögonblicket. Tar tillvara det lilla i livet.  Lyckas se det vackra med en medelmåttas mediokra medelklassliv.
     Ibland hjälper det inte. Ibland fortsätter jag att vältra mig i självömkan trots att jag varken bor i ett tältläger i Afghanistan eller på Beverly Hilton Hotel i Beverly Hills. Ibland är en insnöad gul villa i Sveriges glesbygd alldeles tillräckligt.
    
    

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela