Fas-3-idé, mitt förslag till valfläsk

Publicerad 2014-08-25 20:42:00 i Allmänt,

I en film jag såg igår oroade sig en mamma i 60-talets Mississippi över att hennes dotter inte verkade tillräckligt intresserad av att jaga en man att gifta sig med. I ett försök till förtroligt samtal sa hon att i den händelse det skulle vara så att dottern kände en dragning till andra kvinnor så hade hon hört talas om ett te som avhjälpte detta.
     Vi lever i en tid av HBTQ-medvetenhet där man ibland får uppfattningen att människors sexualitet är den viktigaste frågan i samhället idag, och där det är viktigare att en vaktmästare är kunnig inom HBTQ-frågor än  miljöfrågor, och där såväl stat, som kommuner och företag satsar stora summor på att utbilda sin personal i ämnet samtidigt som kvinnor fortfarande får mindre lön än män bara på grund av sitt kön. Nå, politiskt korrekt är gångbart och stark lobbying är effektivt.
     Så, en sak jag förvånats över ett tag är att Sverige klassar kvinnlig homosexualitet som en sjukdom.
     För ett femtontal år sedan ställde jag och Ronnie oss i kö för IVF och fick veta att kön i Norrbotten var 7 år. Om vi hade väntat på det hade jag varit i 35-årsåldern när det var vår tur. Vi undersökte alternativet adoption vilket skulle ha tagit nästan lika länge och kostat mer än vi hade råd med, så vi bekostade två IVF-försök själva och det gick väl i runda slängar på 100 000, inräknat mediciner, resor och sjukskrivning. Sedan gick det ett par år innan vi fick besked att vi hamnat först i kön. Vi skulle alltså få landstingsbekostade IVF-försök. Fast ... nu var vi ju inte barnlösa längre så vi ströks från listan. Att vi fortfarande inte kunde få barn på naturligt sätt och att vi faktiskt betalat för vårt första barn själva togs inte hänsyn till. Så några år senare betalade vi för ett försök till och vi hade så tur att totalt tre försök resulterade i två barn.
     Anledningen till att man överhuvudtaget kan få gratis IVF i Sverige är för att Världshälsoorganisationen har klassat ofrivillig barnlöshet som en sjukdom. Och när man lider av en sjukdom har man rätt till sjukvård, vilket i vårt land är gratis. Om man är frisk har man inte rätt till sjukvård.
     Så vad vill jag säga med detta? Tja ... egentligen inget annat än att jag är förvånad över att man i denna HBTQ-medvetna tidsera kan klassa homosexualitet som en sjukdom utan att någon, inte ens RFSU reagerar. Och i jämställdhetens namn så borde manliga homosexuella också ha rätt till barn. En tanke skulle kunna vara att kvinnor som hamnar i fas 3 erbjuds jobb som surrogatmammor och får bidra till samhället istället för att vara bidragstagare. Jag menar, duger det för tredje världens kvinnor så borde det väl duga för svenska kvinnor. Bara en idé.
     Äh, nu spårade det ur litegrann. Jag tror jag tar en kopp te istället.
 
    

In my head

Publicerad 2014-08-20 19:30:00 i Allmänt,

Vad rör sig i mitt huvud just nu?
     Innan vi påbörjade flytten sa jag att vi skulle göra en 2-årsplan. Det vill säga bestämma oss för att bo i samma lägenhet två år och sedan utvärdera och se om vi kanske vill flytta till något större eller ta vägen någon helt annanstans. Det skulle passa att göra det om två år eftersom Jasmin då ska börja förskoleklass och Mirjam högstadiet (!!!) vilket innebär att det är lämpligt att flytta när det ändå är byte av verksamhet. Detta var dock innan vi påbörjade vår första flytt på sexton år. Inte trodde jag det skulle kräva så mycket tid, tankemöda, energi och pengar att flytta. Alla dessa småsaker vi fortfarande kämpar med! Eller förresten både stora och små saker. Jag kan inte minnas när jag senast köpt så mycket saker på så kort tid. Och utöver saker till hemmet behöver jag en ny väska för mina förestående arbetsresor. Månne om Helena kan assistera mig med det också ...?
     Inte för att det yttre betyder allt, men det är av viss vikt, och det blev jag påmind om idag när jag och flickorna var på biblioteket. Jag behövde få en pinkod till lånekortet och personalen i informationsdisken kände igen mig, vilket kanske inte är så konstigt just på ett bibliotek. Men ... Gjorde jag bra reklam för mitt varumärke? Väldigt ofixad frisyr, osminkad, iklädd regnjacka trots att det inte regnade och under jackan var jag bokstavligen blöt av svett, mest troligt orsakad av en liten släng av feber. Var det i det läget roligt att bli igenkänd? Inte särskilt. Önskade jag att jag hade ägnat två minuter åt att styra till håret med lite vax och dutta mascara på ögonfransarna? Svar: ja.
     Efter att ha haft en alldeles för lång sommarledighet är jag tveksam till om jag överhuvudtaget har kvar någon av mina förmågor. Tvivlar på att jag kommer att kunna producera något av kvalitet igen. Det känns väldigt fjärran att sätta sig och skriva på något av alla de manus jag har i datorn. Allt från utkast till sådant jag redan fått betalt för. Som om man skulle ge sig på att springa ett lopp efter att inte löptränat på flera månader. Bristande självförtroende känns som en dålig start på höstens arbete. Men det känns i alla fall bra att ha några tider och möten antecknade i kalendern för kommande vecka. Och så har jag ju börjat låtsasjobba lite; det vill säga blogga här. Men det är ett orosmoln att min högra hand och arm börjar göra ont bara jag ens nuddar vid ett tangentbord. Måntro om det finns tangentbord för vänsterhänta? Kanske måste införskaffa ett sådant i så fall för att andra händernas rörelsemönster och låta vänster lillfinger jobba mer och låta det högra slippa ta så mycket ansvar. 
    Och så det där med shopping. Behöver alltså en väska eftersom min hemmasydda väska med pandor på inte känns så professionell. Men jag vet inte vad man får lova att köpa nu för tiden. Ingenting med tanke på att vi igår passerade dagen när årets resurser för jordklotet var förbrukade. Men okej, jag bortser från det. I normala fall är jag ingen extremt överdriven konsumist. Fuskläder går nog bort eftersom det är plast, och plast väl är dåligt på alla sätt och vis. Tyg känns inte så rejält och det är dessutom svårt att hitta en som passar i stil och funktion till sitt syfte. Skinn, då? Får man köpa det? I det långa loppet kanske det är bra. Men jag såg på teve för någon månad sedan hur de som arbetar med att färga skinn vadar i färgkar. Inte så hälsosamt. Å andra sidan är det väl samma sak med tyg? Någon på andra sidan jordklotet som blir sjuk av att framställa mitt tyg. Återstår att köpa en begagnad väska, vilket framstår som minst skurkaktigt. Men de luktar ofta så konstigt. Typ unket. Och gammalt. (Och nu har jag inte ens nuddat vid allt annat jag funderat över när det gäller miljö och tredje världens fabriksarbetare när jag ägnat mig åt att försöka göra lighten hemtrevlig. Lighten är det hemliga kodordet för lägenheten.)
     Och just nu medan jag avslutar detta blogginlägg äter jag smågodis, vilket troligtvis är moraliskt förkastligt ur flera aspekter det också.
     Inte i huvudet på John Malkovich, men på Lina Stoltz.
Denna rosa och grå godis smakar som farmors källare.
 

Rotten

Publicerad 2014-08-19 22:19:21 i Allmänt,

"Something is rotten in the state of Denmark", säger Marcellus i Hamlet. Varför säger han inte bara "Denmark"? Jo, enligt tolkningar för att betona att det är hela systemet i sig, den politiska ledningen som är rutten. Samt för att betona sambandet mellan ledarens moral och det allmänna tillståndet.
 
Vid något tillfälle har jag sagt att jag nästa gång vill ha en chef som lyssnar på P1 då och då. Jag har ytterligare krav. Om personal ägnat tid med föräldrar och elever till att ta fram genomtänkta förslag på ordningsregler ställer jag som krav att chefen inte väljer att strunta i dessa förslag och istället kopiera en annan skolas regler. Om ordningsregler säger f.ö. skolverket att de "ska vara anpassade efter varje skolas unika behov. Reglerna ska tas fram tillsammans med personal samt företrädare för eleverna och ... deras vårdnadshavare." Nej, jag tycker inte det gills att någon chef läser upp ett färdigt förslag på plagierade regler och frågar elevrådet om de tycker att de låter bra. Och sen mailar ut dokumentet till personalen och frågar om någon vill yttra sig. Vilken jag så klart gör i sådana lägen eftersom jag fortfarande är en av dessa tråkmånsar som tycker att skolor ska följa i stort sett det som skolverket säger istället för att "hitta på eget". Så jag framför min syn på saken till chefen med förslag på hur man kunde göra istället, och då kan det hända att denne eventuellt inte uppskattar mitt engagemang. Dessutom är jag så rutten så jag skulle önska att elever och föräldrar fick veta att deras förslag inte användes. Att de regler som "min" klass skrev ner på vita tavlan och som jag fotograferade av och sedan renskrev och vidareförmedlade inte bedömdes relevanta. Tyvärr har jag nog ytterst, ytterst få av dessa som läsare av den här bloggen. Om det nu inte råkar vara så att mina inloggningsuppgifter är i omlopp på svarta marknaden. Så att skriva det här är egentligen inte mer värt än att skriva på vatten, men som är rätt allmänt vedertaget kan skrivande ha en viss terapeutisk funktion. Som typ skavsårsplåster när man gått i för små eller för billiga skor. Och nu har jag haft sommarlov löjligt länge, och det kan uppenbarligen bli rätt intressant att bara sätta sig vid tangentbordet och se vilka tankar som rinner ut genom fingrarna och in på skärmen. Ja, inte vet jag varför Shakespeare fick mig att skriva om ordningsregler.
 
Jag har själv inte lyssnat på P1 särskilt mycket i sommar, men kan tipsa om två sommarpratare. Sofia Helin som härstammar från Ökx och Po Tidholm som pratade om Norrland som koloni.
 
Ps. om någon skulle vilja ifrågasätta fakta i min text har jag två olika skolors daterade ordningsregler. För övrigt finns det nog de som tycker att det jag beskrivit är ett högst godtagbart arbetssätt. I så fall tycker vi bara olika, och tänk vilken tur att vi lever i en demokrati med generös yttrande- och åsiktsfrihet.

Mitt nya liv

Publicerad 2014-08-12 10:24:00 i Allmänt,

I söndags var första natten hela familjen sov i lägenheten. Jag vet dock inte om vi kan säga att vi bor här, eftersom barnen fortfarande sover på luftmadrasser. Men det beror bara på att jag i sista stund bestämde att de ska få nya sängar och det visade sig vara ett par veckors leveranstid på dem. Jag har alltså lärt mig att man måste planera sina möbelinköp i god tid. Två veckor går väl an, men väntetiden på en ny soffa kan vara upp till två månader. Det var inte så glädjande nyheter för en (eller två om jag räknar med Ronnie) som inte är så bra på att planera, utan föredrar att säga "vi får se". 
     Förutom att lägenheten ännu inte är redo att ta emot några inredningsjournalister kan jag dela med mig av följande:
     Det ryms mer möbler än man kan tro på 84 kvm.
     Vi har mycket snabbt internet! Att ladda upp en bild här t.ex. går så fort att jag knappt hinner blinka.
     Vi har en mataffär inom en minuts och en inom tio minuters gångavstånd.
     Vi har en liten lekpark utanför dörren och en stor lekpark bakom grannhuset.
     Jag tror att jag måste frakta hit halljärvvatten eftersom min hy inte tycker om vårt kranvatten.
     Lagom till vår inflytt får huset ny färg vilket är bra eftersom jag måste titta ut på grannhuset för att se vad den nuvarande färgen - f.ö. ganska fula färgen - är. Det nya är svart och vitt vilket är lätt att komma ihåg.
     Igår var jag och barnen på shoppingrunda med en lång lista. Jag lyckades köpa ugnsvante och grytlapp till bra pris, men är inte riktigt nöjd eftersom de inte matchar tapeter och gardiner. Misstänker att det kan vara den detaljen som avgör att vi inte hamnar i något inredningsreportage.
     Eftersom inlägget heter "mitt nya liv" kan jag ju inte bara skriva om lägenheten, utan även om min frisyr. Jag klippte mig igår och i valet mellan att klippa riktigt kort och låta det växa ut lite bestämde frisören och jag att låta det växa, så det blev helt enkelt inte så snyggt (hår på utväxt är sällan det). Därför har det fått ny färg i alla fall och det blev väldigt mörkt.
     Detta sammantaget får mig att fundera över varför så stor del av min tid går åt till att fundera över värdsliga saker trots att jag inte ser mig som särskilt varken fåfäng eller materialistisk. Men håll med om att inredningen på bilden nedan är lite väl spartansk! Hopp finns dock eftersom min inredningskunniga svägerska Helena har tålamod att hjälpa mig med diverse rådgivning och inköp. (En bieffekt är tyvärr just detta med grytlapparna.) Intressant är att de övriga familjemedlemmarna inte verkar notera att vårt nya hem är förhållandevis tomt och omysigt. Jasmin är nöjd över sina lekparker, Ronnie över närheten till jobbet och Mirjam över att hon redan fått nya kompisar. Nyfiket frågar ni er: vad är då Lina nöjd med? Säg det, säg det, säg det ...
    
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela