Sthlm 1

Publicerad 2014-01-28 12:28:57 i Allmänt,

Jag var tjugo-nånting och hade rest till huvudstaden för första gången sedan jag var barn. Jag skulle besöka bokförlaget som jag nyligen skrivit kontrakt med. Min redaktör Birgitta och jag hade stämt träff strax utanför spärrarna på tunnelbanan i Gamla stan, så jag inte skulle behöva gå vilse på Riddarholmen. Hon hade bokat bord på en populär restaurang för lunch. Vi hann inte mer än hälsa innan jag slogs av vilken hastighet hon verkade inställd på, liksom forcerad i allt.
     Jag fattade till att börja med inte hur hon kunde gå så fort på kullerstensgatorna i sina högklackade pumps. Själv kunde jag knappt hålla takten trots mina fotriktiga promenadskor. Men jag tänkte att man kanske måste gå så där fort i Stockholm. Hon höll sedan låda i sådant tempo att jag inte fick en syl i vädret. Det var jag ju inte alltför ledsen över, men nog tänkte jag att det var lite märkligt. Något borde hon väl vilja veta om mig tyckte jag. Men jag hann inte ens svara på de enstaka frågor hon ställde innan hon hade börjat prata igen. Men jag tänkte att man kanske måste prata så där fort i Stockholm. På nolltid befann vi oss så vid restaurangen.
      Det fanns tre rätter att välja mellan. Jag tog abborre, eftersom Birgitta gjorde det. Dessutom var det den enda rätt som jag helt säkert visste vad det var. Trodde jag. Vi fick in varsin skål med några slamsor pasta på botten, några filéer kokt abborre och några elegant utplacerade ångade grönsaker. Eftersom tallriken var stor som en salladsskål var det knappt att maten täckte bottnen. Lika bra det. Nåja, äckligt smakade det väl inte. Jag skulle nog säga att det inte smakade något alls - och det går ju att äta. Jag hade precis brett smör på brödet och tagit en tugga när jag till min fasa upptäckte att hon hade sitt bröd på assietten och satt och skar små bitar med kniven. Förskräckt lade jag ner mitt bröd och började snegla runt i restaurangen för att se hur de andra gästerna gjorde. Om de också åt bröd med bestick. Nog var det väl märkligt om man inte ens fick äta smörgåsen med fingrarna längre. Servitören uppfattade min halva sekunds paus i ätandet och de nerlagda besticken som om jag var färdig och plockade bort tallriken. Han var så snabb och jag blev så snopen att jag inte kom mig för att hejda honom. Redaktören reagerade dock - hon och servitören var kanske inställda på samma hastighet liksom - och räddade min abborre så jag kunde fortsätta äta. Sedan höll jag hårt i kniv och gaffel ända tills jag verkligen var färdig, och så kom det sig att jag ändå åt min smörgås i små bitar med bestick. 
     Redaktören frågade om jag skrev på något nytt manus och jag hann precis öppna munnen och dra efter andan för att svara innan hon fortsatte sin monolog igen. Så kom det sig att jag fick veta långt mycket mer och henne och hennes liv än hon om mig.
     Jag sköljde ner abborren med en klunk bubbelvatten, från ett vinglas så stort att det bara var halvfullt trots att jag hällt i hela vattenflaskan. I valet mellan mineralvatten och rödvin till lunchen framstod det som det vettigaste alternativet. Så pass mycket världsvana hade jag i alla fall att jag begrep att man inte ber om filmjölk till abborren på fin restaurang i Stockholm.
     Redaktören berättade att hon åt mycket fisk, speciellt sushi. Det åt de till lunch var och varannan dag, hon och kollegorna. Hon frågade om jag tyckte om det, och eftersom det var en ja- eller nej-fråga hann jag svara. Jag sa nej. Tyckte inte det var nödvändigt att avslöja att jag aldrig ätit det. Plötsligt, efter insikten att det kunde varit värre smakade den bleka - men tillagade - abborren och pastaslamsorna betydligt bättre.
     Samtidigt, i en annan del av stan, sökte mitt resesällskap upp vårt hotell för att checka in. I beaktande bör nu tas att detta hände på den tiden internet fortfarande var en mycket begränsad källa till information. Av någon anledning var nästan alla stans hotell fullbokade, och därför var vi tvungna att boka ett hotell ingen kände till och vi inte hade några referenser på. Vår erfarenhet sa oss ändå att de flesta hotell i Sverige brukar hålla en viss nivå. Dock icke detta.
     Redan i receptionen insåg mina resekamrater att vi stött på problem. De mottog ändå nycklar för att inspektera rummen, vilket utan vidare diskussioner ledde fram till beslutet att de alternativ som fanns var att försöka hitta nytt hotell eller ta nattåget hem.
     När jag så skilts från min redaktör efter besök på förlaget, där jag i raskt tempo lotsades runt för en guidning, fick jag därför veta att våra hotellplaner ändrats. Tursamt nog hade mitt resesällskap efter en stunds rundringning hittat två lediga rum på ett lägenhetshotell på Söder, vilket dessutom visade sig vara riktigt trevligt.
     En tid efter vår resa råkade en i resesällskapet se en snutt av teveprogrammet "Efterlyst" och såg något bekant med det hotell som var med i reportaget. Han ropade på sin sambo som genast kunde intyga att det var detsamma hotell som vi först hade bokat. De kunde sedan tämligen omedelbart konstatera att det varit ett gott beslut att checka ut därifrån lika snabbt som de checkat in (alltmedan jag satt och åt bröd med gaffel och kniv på elegant restaurang). Hotellet var nämligen en av huvudstadens bordeller ...
    

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela