Alkemisten

Publicerad 2014-07-27 21:32:00 i Allmänt,

Eftersom min kära lillasyster tyckte att mitt förra blogginlägg var alltför dystert känner jag mig nödgad att försöka gottgöra en aning för den trista känsla jag eventuellt spridit med min dystopi om det framtida lägenhetslivet. I själva verket är det ju så att jag finner det ytligt och slösaktigt att spendera pengar på så värdsliga saker som möblemang. Jag sätter en ära i att spara både ekonomi och miljö genom att bära in saker från uthus och förråd och ge mig i kast med att förnya med hjälp av någon burk och pensel eller tyg och häftpistol. Varför köpa färdigt när man kan göra det själv? Hemsydda kläder, hemfixade möbler, hembakt bröd och hemlagad deodorant. Så, nej, jag kommer troligtvis inte att börja röka som en följd av fula tapeter och onya möbler. Dessutom har jag ju nu mer en egen inredningscoach som ska hjälpa mig göra guld av "loppisfynd, ärvt och ikea", vilket troligtvis kommer att leda till reportage i Familyliving eller Sköna hem. (Dock tror jag inte hon insett vad hon gett sig i kast med...) Och när det gäller packandet har jag nu även lagt ner en träelefant med (skam till sägandes) äkta elfenbensbetar och två träskulpturer från Afrika i en kartong. Plus en vas och tre av Jasmins pussel. Resten får vänta tills det är lagom kort tid kvar eftersom jag presterar bäst under en viss tidspress. Då kommer det att gå som hej bara att slänga ner lite husgeråd och sängkläder. Fram tills jag får nyckeln i handen ägnar jag mig istället åt att borsta bort spindelväv och damm och likt Strindberg som genom alkemi försökte framställa guld i sitt hemmalaboratorium försöker jag framställa ett stilfullt hem av gamla avdankade förrådsfynd.
 
 
     
 
 
 

Skräp och skrot, eller Den sanna berättelsen om hur det kom sig att Lina började röka

Publicerad 2014-07-27 01:11:00 i Allmänt,

För tillfället har jag två problem, båda relaterade till den nära förestående flytten. Det ena är att jag tänkte mig att jag skulle börja packa lite. Det gick inget bra. Visste inte var jag skulle börja, men till sist bestämde jag mig för att packa ner Jasmins böcker. Jag sorterade bort en del böcker och lade resten i en låda. Som var för stor. Tog en annan låda. Som var för liten. Bestämde mig för att packa ner täcken istället. Packade ner två täcken. Lämnade ett som jag inte tror kommer till användning i lägenheten eftersom det är jättetjockt och varmt. Sedan hittade jag inga fler täcken. Vet inte vart de tagit vägen. Vad jag kommit fram till är i alla fall att det kommer att ta jättelänge att packa och att det kommer att krävas jättemånga kartonger. Det andra problemet är att en fördel jag såg med att flytta in i en lägenhet var att jag skulle få tillfälle att starta om. Med mindre skrot. Även om jag trivs i mitt hem, så är faktum att de senaste tjugo årens inredning har bestått av möbler vi fått gratis för att ingen annan ville ha eller behövde dem, och av billiga dussinmöbler från ett välkänt möbelvaruhus. Så jag sa till Ronnie att i lägenheten ska vi bara ha saker vi verkligen vill ha. Tji fick vi. Det kostar att köpa lägenhet. Det kostar att måla och tapetsera lägenhet. Det kostar att inte ha en regelrätt lön. Just nu har jag ingen lön alls. Återigen går jag runt i anhörigas uthus och söker fynd. Återigen står jag med en färgburk och pensel för att fräscha upp någon gammal second-hand-stol. Tanken att det skulle bli en fin och trivsam lägenhet med snygga tapeter och utvalt möblemang i enhetlig stil börjar blekna och en mer realistisk bild tonar fram. En bild med skrot och skräp. Något udda här. Något udda där. Något gratis här. Något billigt där. "Äh, det får duga till en början. Vi får köpa nytt sen ... Vi får tapetsera om sen ...". Jag ser det framför mig. Hur jag sitter vid mitt slitna köksbord med vaxduk på en vickig stol och tittar ut över parkeringen, i mitt kök med gula tapeter och bård. Det är höstgrått utanför fönstret och i hallen står fortfarande staplar med kartonger fulla av saker vi inte fått plats att packa upp på våra 82 kvadrat. De senaste veckorna har jag rört mig inom en radie på femtio meter. Lämnat på dagis och handlat på Ica. Iklädd mjukisbyxor. Och ... ! Jag röker en cigarett. Vädringsluckan står en aning på glänt och jag askar i en urdrucken kaffekopp. Jo, så blir det mest troligt. Nu när jag tänker lite närmare på det. Jag slutar nog skriva ungdomsböcker också. Börjar skriva vardagsrealistiska dikter i kvasimodernistisk stil och blir refuserad av alla förlag. Vilket elände! Och allt detta bara för att vi inte hade råd att köpa lite nya möbler.

swim, swam, swum

Publicerad 2014-07-23 23:09:19 i Allmänt,

 
Varför i hela friden har hon tagit en selfie?
Jo, ser ni att jag är blöt i håret? Det blir man när man simmar i träsket. Lite glad är jag också på bilden. Klart jag vet att man ska göra en triathlon på en och samma dag, men jag gör ju lite som jag vill. Efter att ha kommit fram till att jag är för dålig simmare för att simma en kilometer över sjön kunde jag i slutänden ändå inte bli kvar på land när de andra skulle simma. Så jag klev i baddräkten och med räddningspatrullen i träekan på nära håll simmade jag. Två gånger vilade jag lite vid båtrelingen, men lika glad är jag för det. För jag har ju redan i ett tidigare inlägg avslöjat att det inte var förrän på gymnasiet jag riktigt lärde mig simma. Det spelar inte så stor roll att jag inte tog hela sträckan rakt av. Tänk att jag simmat tvärs över djupträsk! Massor av vatten under mig och runt mig, och gäddor och slingrigt sjögräs. Jag är nöjd och glad och kommer nog att ha träningsvärk imorgon. Anna tog täten i sin badmössa. I en liten klunga efter gick Emma, Julia och Moïse i mål. (För övrigt var vi lite tveksamma till att släppa iväg ungdomarna på simtur, men Julia förklarade för oss "Vi är myndiga och gör som vi vill! Jag är 18 år, Emma är 20 år och Moïses pappa är i Umeå.")
 
 
 
 
Någon annan dag tar jag springningen och cyklingen. Hoppas jag får sällskap då också.
 
Ps. Tack Martti Tarén för att du tvingade mig att träna ordentliga simtag längs kanten i bassängen i Kalix.
 

Fästmän och andra män

Publicerad 2014-07-17 22:26:00 i Allmänt,

Min förlovningsring! Jag kunde inte hitta min förlovningsring!
Jag rände runt i huset och sökte på alla tänkbara ställen. Var sätter jag viktiga saker? Jag sökte i skåp och lådor. Försökte minnas var jag senast sett den och vad som kunde tänkas vara en säker förvaringsplats. Ni vet när man tänker "om jag sätter den här så kommer jag att komma ihåg det sedan" ... Jo, och ni vet hur det brukar gå ...
Nåväl, jag hittade den. Jag visste ju att den fanns någonstans i huset och till sist hittade jag den i en låda på översta hyllan i garderoben i flickornas sovrum.
Så här ser den ut.
Äkta plast. Passar perfekt på mitt lillfinger. Men jag har satt den i ett band så jag kan ha den om halsen istället eftersom dess främsta fördel inte är att den är särskilt skön att ha på sig.
Ni förstår. Jag har inte bara en äkta man. Jag har även en fästman.
 
Idag var vi på dop, ett av de sällsynta tillfällena när vi får chans att träffa min mans syskonbarn och deras barn. Idag döptes faster Beriths barnbarn Alfons. Alfons farbröder Dennis och Jonathan (för övrigt f.d. CS-spelare på internationell nivå) var så klart där och det var första gången jag träffade deras flickvänner. För Jonathans Sanna presenterade jag mig på följande sätt: "Hej, jag är förlovad med din pojkvän."
Vi förlovade oss redan 1993. Jag och Ronnie hade precis förlovat oss och var och hälsade på hos Berith och hennes familj. Jonte, 4,5 år gammal, frågade vad det betyder att förlova sig. Vi förklarade att det är när en pojke och en flicka tycker om varandra mycket och ger varandra en fin ring. Tämligen omedelbart försvann Jonte upp på övervåningen. Han var inte borta någon lång stund innan han kom ner i köket och överräckte denna fina gröna ring till mig. Den lille tjejtjusaren.
Jag berättade alltså detta för Sanna idag och hon visade upp sitt stackars nakna ringfinger utan vare sig guld eller plast på. Stackars flicka, som ovetandes gått och väntat på en man som redan lovat bort sig själv för 21 år sedan.
Efter dopet skildes paret åt eftersom Jonte stannade kvar i Överkalix och Sanna var tvungen att åka tillbaka till jobbet i Luleå. Undras just vad Jonathan går och funderar på in sin ensamhet hemma i barndomshemmet ikväll. Jag vet inte, jag. Men kanske att unge herr Wallenberg endera dagen gör sig ärende in på någon guldsmedsaffär ...
 
 
 

Sommartal

Publicerad 2014-07-13 18:43:51 i Allmänt,

Jag hör till de lyckligt lottade som har en strandtomt. Vi är ju lite bortskämda i Överkalix när det gäller närheten till vatten, och jag har tidigare bott både vid Kalix älv och Ängesån, och Tallviksavan förstås. Men aldrig riktigt så nära vattnet som nu. Det är kanske sjuttio meter från våran bro till vattenbrynet. De nätter när det är tillräckligt varmt för att ha fönstret på glänt kan jag höra det rofyllda ljudet av vågor som stilla och rytmiskt rullar in mot stranden. Man säger ju att naturljud, och särskilt ljudet av vatten är avstressande, och man kan köpa cd-skivor med namn som Havets vågor och Porlande bäcken. Av en slump upptäckte jag att det finns en sida på internet som bara går ut på att erbjuda ljudet av kraftigt regn och åska.

                      Från mitt hus kan jag alltså utan hjälp av cd-spelare eller dator lyssna till vattnet. Och jag kan se det. Från diskbänken och köksbordet. Från tevesoffan och från sovrummet ser jag ut över sjön. Eller, ja, om nu rätt ska vara rätt ska jag väl säga träsket. Djupträsket. Ibland ligger ytan alldeles stilla och glittrar, och vågskvalpet kommer bara en gång i halvtimmen, när vågorna från färjan fortplantar sig ända till våran strand och försynt kluckar upp mot sanden och stenarna. Ibland brusar ytan med vita skummande toppar på vågorna och vi kan nästan låtsas att vi bor vid ett vilt och vidsträckt hav.

                      Ibland för vågorna iland enorma, uppsvällda gäddor med stora lysande ögonvitor och bortskavd fjäll. Stinkande gammelgäddor som uppkäftigt lagt sig att dö på den finaste sanden där barnen går i för att bada. Och jag tänker att just den där nog hade hört talas om att gädda är en mycket exklusiv matfisk i andra delar av Europa än Norden och den dog säkert tillfreds i förhoppningen om att sluta som paté på nån fin restaurang i Paris. Själv är jag inte så förtjust i gäddor sedan den gången i min ungdom när jag drabbades av ett ganska tillfälligt fiskeintresse och på egen hand gav mig iväg till älven flera gånger med det enda kastspö familjen ägde. Men det intresset tog ganska tvärt slut när jag efter att ha fått upp några riktigt fina harrar, plötsligt fick en stor gädda som svalde kroken så djupt att jag fick kämpa mig till tårar både med att få kål på fisken och att få loss kroken. Till och med en död gädda har läskiga tänder - och den har för resten fått sitt namn av just sina tänder, de bakåtvända gaddarna. 

 

 

Nog om gäddor ...

                      Nackdelen med att bo permanent i en sommaridyll är att man inte har behov av en sommarstuga. Varför åka bort hemifrån under just den tid på året när byn visar sig från sin bästa sida? Men när man är ute och kör med bilen en sen sommarkväll finns det inget som ser så mysigt ut som de sommarstugor man kör förbi. Och det ska vara riktiga stugor: utan el så klart, med vattnet i en brunn på gården, eller i dunkar man tar med hemifrån. På kvällen värmer man den vedeldad bastun och sköljer sig med älv- eller sjövatten. När man efteråt skyndar sig över den lite vildvuxna gräsmattan svärmar knotten ettrigt kring benen och myggen kring öronen. Sen roar man sig med urgamla, blekta veckotidningar och nötta spelkort, och man äter grillad falukorv som är bränd i kanterna, eller halstrad abborre. Väggar och fönster är så glesa att alla naturens ljud kommer tätt inpå: trädens löv som susar, fåglarnas sång, gärna en porlande bäck och kanske en avlägsen motorbåt eller moped som knattrar förbi. Åskan som mullrar och regnet som smattrar mot plåttaket medan man kurar inomhus med tända ljus och har lagom långtråkigt.

                      Nej, jag ska inte klaga på min egen sommaridyll. Men drömmar är alltid bra att ha, och jag drömmer om min enkla, lilla sommarstuga där fiskespöna alltid står redo utanför dörren och naturen kommer riktigt tätt inpå. Och om jag vågar önska en sak till - jag som inte har gröna fingrar alls - så önskar jag mig pioner och potatis. Ett land med färsk mandelpotatis och en rabatt med massor av prunkande rosa och vita pioner.

                      Och till alla er, denna julidag här på Martingården, önskar jag en fortsatt riktigt fin sommar.

                       

 

Klippetiklapp

Publicerad 2014-07-07 23:27:00 i Allmänt,

Imorgon vet jag hur det blev. Om jag satte mig i  bilen och körde 36 mil eller om jag stannade hemma. Problemet är att jag stannat hemma alldeles för mycket i mitt liv. Det är säkrast så. Hemma är bäst att vara. Så man inte åker någonstans i onödan. Så det inte blir fel. Den som är hemma syndar inte ... eller nåt sånt. Varför åka bort när man kan vara hemma? Vad ska man dit att göra? Jag undrar varifrån det kommer, den där idén. Jag önskar jag var en person som klev målmedvetet fram genom livet med bestämda steg i högklackade skor: klippetiklapp, klippetiklapp - här kommer jag. Jag går vart jag vill och vet vart jag är på väg. Nej, sanningen är att jag tassar fram i sockeplast. Tvekar och backar, snurrar runt på stället och frågar alla och envar efter vägen. Bäst att stanna hemma så man inte går fel. Så man inte hamnar utanför de vita strecken, på fel körbana, ner i diket. Den här gången hade jag bestämt mig. Jag kommer om du vill, sa jag. Gör som du vill, fick jag till svar. Självklart. Ingen annan kan bestämma. Men jag vill att någon annan ska bestämma. Så det inte är mitt fel. Att stanna hemma är lägst insats. Ingen kostnad, och något vettigt får man säkert gjort. Om jag åker. 70 mil fram och tillbaka. Utan att veta om det är värt det, om jag gör någon nytta. Om det är till nytta för mig själv eller någon annan. Ingen kommer att bli irriterad om jag stannar hemma. Ingen kommer att tycka att det inte var min sak. Jag försöker dra av mig sockeplasten och låta fötterna glida in i pumpsen. Så där, ja! Börja gå. Blicken rakt fram. God hållning. Bara göra det jag känner för. Låta fötterna visa vägen, för de vet ju vart de vill gå. --- Nej, de gör ju inte det. Klackarna sjunger ner i den mjuka marken istället. Det hörs inget klippetiklapp. Men, herregud, det är ju bara att gå! Kanske jag gått här hemma på gården för länge. Borde nött mer asfalt och kullersten. Nu är det bara mjuk jord inunder mig. Sand. Inte myr i alla fall, det är ju alltid något att vara tacksam för. Men klackarna sjunker. Uppgivet kliver jag ur skorna. På med sockeplasten igen. Sköna skor. Hemmaskor. Ängsliga skor för ängsliga människor. Vad ska jag dit och göra? Jag har ju hemma att vara.
 
 

Torrsim

Publicerad 2014-07-02 23:36:00 i Allmänt,

Alltså, det är ju rätt meningslöst att ha en blogg med lösenord som knappt någon vet om, eftersom det betyder att nästan ingen läser bloggen. Idag har jag haft fyra besökare och det är nog rekord för denna vecka. Den kan ha att göra med att jag skrev på min facebooksida att jag planerat att blogga idag. Eftersom jag är en person som emellanåt håller vad jag lovar sitter jag nu här och nöter tangentbordet. Jag har för övrigt även gjort de andra sakerna jag skrev att jag skulle göra. Jobbat lite, sytt klart Mirjams klänning och cyklat. Dock har jag inte tagit hand om disken eller soporna och jag ämnar inte göra det ikväll eftersom jag är en dålig och lat husmor.
 
Eftersom jag inte tränat så mycket hittills i år och inte tagit många simtag hade jag liksom bestämt att skjuta upp min annonserade triathlon till nästa år. Men då hände det sig idag att Tommy som jobbar på färjan kom fram till mig och meddelade att han givit mig felaktig information angående sträckan över träsket. På tidtabellens baksida står det att det är 700 meter över sjön, och inte 800 som han sa när jag frågade. (En dag för någon vecka sedan begav jag mig upp i förarhytten på färjan för att ställa just den frågan. Det har hänt tre gånger att jag besökt förarhytten. En gång på den gamla färjan när jag åkte över till fots när det var kallt ute och isen hade tryckt sönder golvet i passagerarhytten. En gång förra sommaren när jag och Jasmin gjorde ett studiebesök och jag förvånat kunde konstatera att det är som värsta flygtornet där uppe med knappar och teve och allt möjligt. Och så denna gång.) Nu känner jag i alla fall att jag ändå måste satsa på att göra den där simturen. För Tommys skull, typ ... Det var därför jag cyklade idag. Igår sprang jag några kilometer. Imorgon tänkte jag ägna mig åt en stunds torrsim. Måste också komma ihåg att kontakta kommunens badmästare för att undersöka möjligheten att låna en sådan där gul simdyna av hårdplast, om det finns någon lagom stor.
 
Och så det där med lösenord. För att det ska vara någon vits att ha lösenord måste jag skriva saker på bloggen som inte är passande för vem som helst att läsa. Därför måste jag snart skriva någon elakhet. Eftersom jag har jobbat på en arbetsplats som är specialiserad på elakheter kan det hända att det blir något ur verkligheten. Om jag inte varit så lättskrämd hade jag kunnat skriva en mycket läskig berättelse som utspelar sig där, med karaktärer baserade på verkliga personer. Boken skulle heta "Det sitter i väggarna", vilket är chefens stående svar på varför det inte går att förbättra arbetsmiljön. Tänk om det är sant? Att det sitter ondska i väggarna? Tänk om Antti Krist bor i väggarna och golven? Och tänk om han, när tiden är mogen, personifierar sig och kommer dit - förklädd till människa - och får en anställning. Han kallas Ante, men heter Anders Kristersson. Och han kommer inte ensam. Han har en hondjävul med sig. Och värre och värre saker börjar hända ... Ser DU tecknen? Kommer DU att hinna ta dig därifrån innan ondskan slår klorna i dig? Kommer DU att spela bort din själ till Lucifer på poker?  "Det sitter i väggarna" - snart i din bokhandel! :-D
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela