Klippetiklapp

Publicerad 2014-07-07 23:27:00 i Allmänt,

Imorgon vet jag hur det blev. Om jag satte mig i  bilen och körde 36 mil eller om jag stannade hemma. Problemet är att jag stannat hemma alldeles för mycket i mitt liv. Det är säkrast så. Hemma är bäst att vara. Så man inte åker någonstans i onödan. Så det inte blir fel. Den som är hemma syndar inte ... eller nåt sånt. Varför åka bort när man kan vara hemma? Vad ska man dit att göra? Jag undrar varifrån det kommer, den där idén. Jag önskar jag var en person som klev målmedvetet fram genom livet med bestämda steg i högklackade skor: klippetiklapp, klippetiklapp - här kommer jag. Jag går vart jag vill och vet vart jag är på väg. Nej, sanningen är att jag tassar fram i sockeplast. Tvekar och backar, snurrar runt på stället och frågar alla och envar efter vägen. Bäst att stanna hemma så man inte går fel. Så man inte hamnar utanför de vita strecken, på fel körbana, ner i diket. Den här gången hade jag bestämt mig. Jag kommer om du vill, sa jag. Gör som du vill, fick jag till svar. Självklart. Ingen annan kan bestämma. Men jag vill att någon annan ska bestämma. Så det inte är mitt fel. Att stanna hemma är lägst insats. Ingen kostnad, och något vettigt får man säkert gjort. Om jag åker. 70 mil fram och tillbaka. Utan att veta om det är värt det, om jag gör någon nytta. Om det är till nytta för mig själv eller någon annan. Ingen kommer att bli irriterad om jag stannar hemma. Ingen kommer att tycka att det inte var min sak. Jag försöker dra av mig sockeplasten och låta fötterna glida in i pumpsen. Så där, ja! Börja gå. Blicken rakt fram. God hållning. Bara göra det jag känner för. Låta fötterna visa vägen, för de vet ju vart de vill gå. --- Nej, de gör ju inte det. Klackarna sjunger ner i den mjuka marken istället. Det hörs inget klippetiklapp. Men, herregud, det är ju bara att gå! Kanske jag gått här hemma på gården för länge. Borde nött mer asfalt och kullersten. Nu är det bara mjuk jord inunder mig. Sand. Inte myr i alla fall, det är ju alltid något att vara tacksam för. Men klackarna sjunker. Uppgivet kliver jag ur skorna. På med sockeplasten igen. Sköna skor. Hemmaskor. Ängsliga skor för ängsliga människor. Vad ska jag dit och göra? Jag har ju hemma att vara.
 
 

Kommentarer

Postat av: Malin

Publicerad 2014-07-09 23:59:14

Jag hoppas att du åkte! I högklackat, såklart - och med portfölj ;)

Svar: Nä, stannade hemma, vet dock inte än om det var rätt beslut, kanske ...
Lina Stoltz

Postat av: Emma

Publicerad 2014-07-24 08:26:39

“It's a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don't keep your feet, there's no knowing where you might be swept off to.”

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela