Sommartal

Publicerad 2014-07-13 18:43:51 i Allmänt,

Jag hör till de lyckligt lottade som har en strandtomt. Vi är ju lite bortskämda i Överkalix när det gäller närheten till vatten, och jag har tidigare bott både vid Kalix älv och Ängesån, och Tallviksavan förstås. Men aldrig riktigt så nära vattnet som nu. Det är kanske sjuttio meter från våran bro till vattenbrynet. De nätter när det är tillräckligt varmt för att ha fönstret på glänt kan jag höra det rofyllda ljudet av vågor som stilla och rytmiskt rullar in mot stranden. Man säger ju att naturljud, och särskilt ljudet av vatten är avstressande, och man kan köpa cd-skivor med namn som Havets vågor och Porlande bäcken. Av en slump upptäckte jag att det finns en sida på internet som bara går ut på att erbjuda ljudet av kraftigt regn och åska.

                      Från mitt hus kan jag alltså utan hjälp av cd-spelare eller dator lyssna till vattnet. Och jag kan se det. Från diskbänken och köksbordet. Från tevesoffan och från sovrummet ser jag ut över sjön. Eller, ja, om nu rätt ska vara rätt ska jag väl säga träsket. Djupträsket. Ibland ligger ytan alldeles stilla och glittrar, och vågskvalpet kommer bara en gång i halvtimmen, när vågorna från färjan fortplantar sig ända till våran strand och försynt kluckar upp mot sanden och stenarna. Ibland brusar ytan med vita skummande toppar på vågorna och vi kan nästan låtsas att vi bor vid ett vilt och vidsträckt hav.

                      Ibland för vågorna iland enorma, uppsvällda gäddor med stora lysande ögonvitor och bortskavd fjäll. Stinkande gammelgäddor som uppkäftigt lagt sig att dö på den finaste sanden där barnen går i för att bada. Och jag tänker att just den där nog hade hört talas om att gädda är en mycket exklusiv matfisk i andra delar av Europa än Norden och den dog säkert tillfreds i förhoppningen om att sluta som paté på nån fin restaurang i Paris. Själv är jag inte så förtjust i gäddor sedan den gången i min ungdom när jag drabbades av ett ganska tillfälligt fiskeintresse och på egen hand gav mig iväg till älven flera gånger med det enda kastspö familjen ägde. Men det intresset tog ganska tvärt slut när jag efter att ha fått upp några riktigt fina harrar, plötsligt fick en stor gädda som svalde kroken så djupt att jag fick kämpa mig till tårar både med att få kål på fisken och att få loss kroken. Till och med en död gädda har läskiga tänder - och den har för resten fått sitt namn av just sina tänder, de bakåtvända gaddarna. 

 

 

Nog om gäddor ...

                      Nackdelen med att bo permanent i en sommaridyll är att man inte har behov av en sommarstuga. Varför åka bort hemifrån under just den tid på året när byn visar sig från sin bästa sida? Men när man är ute och kör med bilen en sen sommarkväll finns det inget som ser så mysigt ut som de sommarstugor man kör förbi. Och det ska vara riktiga stugor: utan el så klart, med vattnet i en brunn på gården, eller i dunkar man tar med hemifrån. På kvällen värmer man den vedeldad bastun och sköljer sig med älv- eller sjövatten. När man efteråt skyndar sig över den lite vildvuxna gräsmattan svärmar knotten ettrigt kring benen och myggen kring öronen. Sen roar man sig med urgamla, blekta veckotidningar och nötta spelkort, och man äter grillad falukorv som är bränd i kanterna, eller halstrad abborre. Väggar och fönster är så glesa att alla naturens ljud kommer tätt inpå: trädens löv som susar, fåglarnas sång, gärna en porlande bäck och kanske en avlägsen motorbåt eller moped som knattrar förbi. Åskan som mullrar och regnet som smattrar mot plåttaket medan man kurar inomhus med tända ljus och har lagom långtråkigt.

                      Nej, jag ska inte klaga på min egen sommaridyll. Men drömmar är alltid bra att ha, och jag drömmer om min enkla, lilla sommarstuga där fiskespöna alltid står redo utanför dörren och naturen kommer riktigt tätt inpå. Och om jag vågar önska en sak till - jag som inte har gröna fingrar alls - så önskar jag mig pioner och potatis. Ett land med färsk mandelpotatis och en rabatt med massor av prunkande rosa och vita pioner.

                      Och till alla er, denna julidag här på Martingården, önskar jag en fortsatt riktigt fin sommar.

                       

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela