Serviceminded (gästblogg)

Publicerad 2014-11-28 13:58:11 i Allmänt,

I veckan har jag haft en praoelev och en av hennes arbetsuppgifter blev att skriva ett blogginlägg.

 

På måndag eftermiddag så skulle jag och min moster gå och köpa färgpatroner. Jag strosade runt i den gigantiska affären på måfå. När jag hade kommit så långt som till TV-apparaterna så kom det fram en man till mig och frågade:

– Ursäkta, men har du några funderingar?

Jag blev överlycklig! Äntligen någon som frågade. Jag började ösa ur mig alla mina funderingar om skolan, om världen och om livet i sig. Jag berättade att jag är orolig över miljöförstöringarna och att jag inte vet hur jag ska göra för att få bra betyg i skolan. Jag berättade att jag är rädd för Ebola, och för att det är så många som dör av droger. Om att mina klasskamrater har svårt att hålla sams och att min telefon tjorvar. Jag undrade varför alla luleåkillar har likadana kläder och hur det skulle vara att bli hockeyproffs. 

Just när jag var mitt uppe i att berätta om varför jag är less på mina basketträningar så sa mannen:

– Eh, jag tror inte att jag kan hjälpa dig med just det där …

Jag hade varit så upptagen med att berätta att jag nästan hade glömt att han stod där. Och när jag tittade på honom så insåg jag att han inte hade frågat mig av vänlighet. Han var tvungen att fråga mig eftersom att han jobbade i affären.

Han tittade sig omkring lite som att han försökte leta efter någon som kunde hjälpa honom. Jag tror att han började ångra att han inte hade valt att fråga en annan kund . Jag hasplade snabbt ur mig en ursäkt och gick därifrån.

Jag skämdes lite, men jag kände mig ändå glad över att jag hade fått ur mig alla mina funderingar till någon som bara stod och lyssnade. Det skulle inte komma några följder. Ingen som tyckte att man skulle samtala med någon kurator eller någon med hög utbildning, som ändå inte har några svar.  

När jag gick ut från affären så fanns det fyra knappar som man kunde trycka på eftersom de ville veta om man var nöjd. En glad, en mellan, en sur och en arg. Jag tog den glada gubben för jag tyckte att jag hade fått bra service.

/Elin Tegelid

maken min

Publicerad 2014-11-25 21:09:00 i Allmänt,

Ont i magen var det idag, ja ... Egentligen borde jag ha något slags jubileum i dagarna, eftersom min mage mått himla bra i ungefär ett år, alltså sedan jag sa tack och hej för gott till en arbetsmiljö som var ungefär lika hälsosam för mig som asbest. Men det var inte det jag skulle skriva om den här gången. Intressant notering är dock att några av mina läsare ville läsa det senaste inlägget om det ämnet hemskt många gånger. Antalet sidvisningar just den dagen var fyra gånger högre än antalet unika besökare. Beats me ...
Tänkte roa mig med att räkna upp möjliga anledningar till att min mage (eller make om man pratar överkalixdialekt med hårda konsonanter - fast det vet jag ju egentligen inget om eftersom jag inte lyckades väl på testet jag gjorde härom dagen, och det är ju ytterligare ett trauma: att varken kunna överkalixmål eller meänkieli. Helt rotlös!)
- förestående jul med ångestframkallande julklappsbekymmer
- förestående 40-årskalas (alltså inte att bli fyrtio, utan att ordna själva kalaset, fast jag vill ju ha kalas)
- bristande motion
- en släng av magsjuka
- slarvig kosthållning
- påminnelse om att jag är i en bransch med ungefär lika goda ekonomiska framtidsutsikter som att vara tevereparatör.
- att vara egenföretagare
- insikten om att lärarjobb är ganska kul i små doser, men föga utmanande i det långa loppet (och vad ska jag då falla tillbaka till när ingen längre läser böcker?)
Om jag låter bli att äta får jag inte så ont i magen, fast då blir jag lite hungrig och på väldigt dåligt humör. Och nu ska brödet in i ugnen och tårtan göras!
 

Fia med knuff

Publicerad 2014-11-07 16:33:00 i Allmänt,

De flesta sällskapsspel går ut på att småjäklas med varandra och någon vinner och någon annan förlorar. Just nu spelas det en del Fia med knuff i vårt hem. Jag gillar det inte riktigt. Inte nog med att man måste slå dessa eviga ettor och sexor för att ens få komma ut ur sitt bo, sedan, när man nästan tagit sig varvet runt kommer någon motspelare och knuffar ut en. Så irriterande! Det skulle väl vara bättre om alla bara fick slå sina tärningar och så vinner den som kommer först i mål? 
     Men eftersom jag bara förlorar får barnen spela själva, så kan jag hålla igång skrivkonditionen lite istället.  
     Hur som helst så kom jag häromdagen osökt att tänka på min f.d. arbetsplats.
     Vid ett tillfälle fick de anställda chans att framföra önskemål inför kommande termin, vilket ju var ett trevligt initiativ av chefen. Under mitt samtal sa jag att jag kunde ha vilka ämnen som helst i vilka undervisningsgrupper som helst med placering i vilket arbetslag som helst. En önskan hade jag, och det var att inte hamna i arbetslag med person X eftersom, citat: "hen kommer att knäcka mig". (Det fanns så klart som ni förstår, eller redan vet, en historia bakom.)
     En annan kollega med ungefär samma undervisningsämnen berättade för mig att hen under sitt möte med chefen uttryckte en önskan om att få testa jobba med yngre elever, istället för äldre. Sommaren gick och när augusti kom fick jag den dystra överraskningen att chefen inte lyssnat till min vädjan. Kallades jag till ett samtal där jag fick förklarat för mig varför det inte gick att ordna? Nej. Jag fick läsa det på pappret med tjänstefördelningen. De flesta av er som läser den här bloggen vet ju hur det gick. För att göra en mycket lång, detaljerad, surrealistisk och absurd historia kort: I november tömde jag mitt skrivbord och lämnade in om tjänstledighet för kommande termin och lyckligtvis satte jag aldrig min fot där igen,
     Nå, tillbaka till augusti. Chefen har alltså en tjänstefördelning att göra och har två personer som ska undervisa i samma ämnen. Hen bestämde då att det var viktigare att en anställd fick testa på nya arbetsuppgifter för skojs skull än att undvika ett allvarligt arbetsmiljöproblem för en annan. Nåja, jag är en väldigt förstående person och en chef har ju mycket att ta hänsyn till. Men jag bad ändå att få veta varför vi fått de tjänster vi fått och det slutgiltiga svaret jag fick av chefen var att "alla kan inte få som de vill".  .....Eehhh ...  ?   
     Vill jag jobba på en arbetsplats med den människosynen? Vill jag ha mina barn på en skola med den människosynen? Nej, tack! 
     Jag knuffades ut och hamnade i mitt bo igen. X knäckte mig verkligen, men kanske inte riktigt på det sätt som hen tänkt sig. För attans om det inte dröjde länge innan jag bytte spelplan och började slå sexor, men jag föredrar ändå att spela Fia utan knuff.
    
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela