Asså jag hade visst lovat nån polare å skriva nåt om mässan jag vart på. Å jo, det var väl kul. Sjukt mycket folk så klart. Massor av folk som snackade om allt möjligt på små scener och i skitstora hörsalar. Allt typ samtidigt så det var helt omöjligt å välja vart man skulle gå. Lyssnade på nåra gubbar som skriver ungdomsböcker å nån tjej som skrivit nån lattjo bok om grammatik. Å så var det nåra som pratade om läsning, men det var långtråkigt som fan men kul å kolla på de som teckentolkade å försöka gissa vilka tecken som betydde vad. Å så fick jag en namnskylt som gjorde att jag fick gå in i ett typ VIP-rum å där var Mona Sahlin å Björn Ranelid. Fast inte tillsammans. Mona Sahlins hangarounds hade skitfula glasögon å långt blont hår å såg helt lost ut. Själv var jag så klart helt cool å världsvan å drack te å käkade macka. Sen drack jag Coca-cola bara för att det var gratis. Åsså snackade jag ju själv så klart, med fyra andra. Det var lite weird för det var i en av de där enorma hörsalarna, fast vi satt på en schysst scen som var rätt mysig. Å sen snackade jag å min redaktör Ylva på en liten scen i förlagets monter. Å så skulle jag ju köpa nåra böcker men det fanns så många så jag kunde inte välja så klart. Å sen på kvällen var det dags för ny outfit och förlagsmingel. Ja tänk liksom sjukt stort, sjukt mycket folk, sjukt många montrar och nåra random kändisar.

Att åka till Stockholm och spela in teve låter märkvärdigare än vad det är. Det är mest att hantera praktiska saker. Se till att packa lilla väskan med saker man kan behöva. Se till att komma iväg i tid till dagis så man hinner med flygbussen. Se till att ha alla biljetter med sig till flyg och tåg. Glömma bort att ladda SL-kortet och tvingas köpa dyrare biljetter kontant på spårvagnen. Inse på vägen till tevehuset att man borde tagit gympaskor eftersom fötterna är ovana vid högklackat och att det var tur att man hade speciella reskläder eftersom man blir svettig av att promenera. Se till att skaffa en gaffel när man kommer fram för att få i sig lunchen man köpte på vägen (och se till att inte glo på tevekändisarna som sitter och äter i matsalen där man hämtar gaffeln). Hitta en avskild vrå att göra lite avslappningsövningar eftersom man är en aning uppe i varv när man väl är på plats och har ätit sallad medan man tittat på klockan för att hinna borsta tänderna också så man inte har matrester mellan tänderna eftersom programmet har extremt mycket närbilder (förklarat av sminkösen med att många tittar i sina mobiler). Sitta i en stol och bli sminkad i ansikte och på hals och händer. Få mikrofon och öva sig på att gå in lagom fort och sätta sig på en stol. Prata lite. Sen packa ihop sin lilla väska och hitta en tunnelbana och köpa en dyr biljett igen. Försöka med det hopplösa att hitta rätt väg ut från T-centralen. Fika lite. Konstatera att man inte kommer på nåt att göra i stan så man åker ut till flygplatsen. Äta lite. Vänta lite. Flyga lite. Hoppa på en buss. Hoppa av en buss. Läsa tidtabeller. Hoppa på en buss. Promenera hem.

Det enda som oroade mig idag var att jag inte var ett dugg nervös ... Borde man väl varit, va? Kanske ett tecken att man inte var riktigt närvarande och skärpt? Återstår att se ...

Imorgon en ny dag med nya arbetsuppgifter.

 

Situation:

     Jag har två viktiga författarjobb framför mig som innebär att jag vill vara klädd så jag känner mig snygg och bekväm. Det behöver inte vara några spektakulära kläder. Typ sådana kläder så ingen tänker på vad jag har på mig. Efter ett par veckors vånda och affärsrundor kan jag konstatera att jag är för liten. Jag är för liten för de flesta kläder och jag är för liten för de flesta skor. Vissa plagg finns i strl 34 men de tycks ta slut i ett nafs. Vissa skor finns i strl 36, men de tycks antingen ha vuxit i storlek jämfört med förr eller är de slut.

     Och så finns det ju svart förstås ... Men med tanke på att jag ombetts ha något lite mer färgglatt på mig går det bort. Plus att min färgguru Marta (som f.ö. i tester visat sig ha absolut färgseende) säger att jag ska undvika svart.

     Undrar om det förekommit tidigare att någon lämnat återbud till bokmässan på grund av att de inte hade något att ta på sig?

     Men det värsta av allt är att jag redan i maj köpte en blus just för dessa två tillfällen. Jag har knappt använt den för att den skulle vara i bra skick tills i september. Fast det var innan jag fick veta att man bör undvika småmönstrat när man ska filmas.

     Ja, eftersom jag till och med bloggar om det här förstår ni säkert att det upptar mycket av mitt fokus. Tänk all denna tid som jag ägnat åt att våndas över kläder som jag istället hade kunnat ägna åt att våndas över mitt skrivande?!

 

Uppdatering några timmar senare:

     Två överdelar och ett par jeans inhandlade med hjälp av svägerskan Helena. Har också valt ut skor som jag ska köpa imorgon (om storleken finns kvar!). Alltså har en viss lättnad infunnit sig och jag kanske kan skriva lite vettiga saker framöver. Innan det är dags att börja våndas över sminkningen ...

 

Ett av mina favoritord, vid sidan av tandhygieniskt tuggummi, är fotriktiga skor. Dock är jag inte lika förtjust i själva företeelsen som i ordet. Det har vid ett par tillfällen hänt att jag trott jag köpt ett par snygga och praktiska dojor, men omsider tvingats inse att de inte var så coola som jag tänkt. Därför har jag en viss fobi mot att köpa höstskor. Alltså den här säsongen mellan sandaler och kängor. Det blir så lätt fel ... Nu är jag dock i stort behov. För att knalla mellan dagis och ica går ju bra i ett par flera år gamla sneakers som tappat både färg, form och halva sulan. Men vill jag ha dem när jag går på jobbintervju eller tar en tur till Stockholm? Nej, helst inte. Alltså behöver jag köpa pjucks, vilket är lättare sagt än gjort. Inte bara finns det ont om skor i min storlek. Varje gång jag hittat ett par som kanske känns okej frågar jag mig: är de töntiga? Orsaken till mitt tvivel (ja, att köpa just höstskor är ett större trauma än all annan shopping), är vissa tidigare erfarenheter. För några år sedan köpte jag ett par röda promenadskor som jag tyckte var lite käcka. Jag använde dem flitigt i flera år tills jag en dag på Storgatan mötte en äldre dam (typ pensionär sedan länge) som kom gående i ett par tvillingskor. I den stunden bestämde jag mig att det var dags att köpa nya. Jag valde då ett par lite mer ungdomliga vita sneakers med silverränder. Nöjd drog jag på mig dem, men inte hade jag hunnit använda dem mer än några dagar när jag kom körande med bilen och får se samma äldre dam, som märkligt nog också bestämt sig för att det var dags att skrota de röda och satsa på ett par ... exakt likadana vita med silverränder. Är detta bevis nog för mitt bristande skoomdöme? Nej, det räckte tydligen inte. Det som slutligen fick mig att tappa skosjälvförtroendet var när vår förvaltningschef, en medeltråkig tant i äldre medelåldern, vars personliga stil inte är en av hennes starka sidor, klev in på ett möte på jobbet i ett par nätta och bekväma skor av samma modell som fanns hemma hos mig och som jag var synnerligen nöjd med. Mina var svarta, och hon hade till och med tagit det ett steg längre och valt ett par kaxigt röda. Sannerligen säger jag, sedan den dagen vågar jag aldrig på eget bevåg köpa ett par fotriktiga skor ...