Seventh heaven Arlanda - Kallax

Publicerad 2015-02-05 21:15:00 i Allmänt,

På Arlanda hände det som aldrig, aldrig händer. Jag såg en snygg man. Bland alla Luleåresenärer i gate 33 stod han. Svart mössa, svart jacka, ljust skägg. Inte ett sådant där vildvuxet skägg som är modernt nu och inte ett sådant där putsat som man också kan se då och då, bara ett vanligt skägg. Jag kunde inte låta bli att titta. På honom alltså, inte specifikt på skägget. Som man tittar på en vacker byggnad, en fint skyltfönster eller en intressant affisch. Som man saktar in när man går förbi ett fik och tittar på den välfyllda konditoridisken fast man inte ska ha något. Jag fönstershoppade lite, om man så säger. Och log. Attraktiva män kan ha den effekten att de framkallar omedvetna leenden. Men jag inte bara log. Jag kom på mig själv med att plötsligt stå med läppstiftet i handen och diskret bättra på lite. Och så tänkte jag att det var ju attans att jag inte brytt mig om att fixa frisyren eller sminka mig eftersom jag bara skulle ägna dagen åt att flyga hem från Göteborg. Innan jag visste ordet av hade jag dragit handen genom håret också, flera gånger. Mycket 
klichéartat. Under tiden försökte jag åldersbestämma honom. Över trettio. Under fyrtio. Slutsats: helt okej att titta.
     I ärlighetens namn finns det ju en viss skillnad mellan att titta på bakverk och på personer, nämligen att människor kan uppmärksamma att de blir iakttagna. Just den här välbyggda främlingen verkade ha ytterst sensibla tentakler. Själv är jag mer van vid att sukta efter semlor, glasswienerbröd eller äppelpaj med vaniljsås än efter snygga långa män med en aningens gnutta viking över sig. För att mina blickar inte skulle missuppfattas som flirt - gud bevars - satte jag mig helt enkelt ner med ryggen mot honom en stund. Smått överrumplad av det ovana i situationen. Kammade håret med fingrarna, rufsade sedan till det, speglade mig i mobilens display. In vain - i dubbel bemärkelse.
      Själva flygturen, där han satt några rader bakom mig och alltså helt utom synhåll, ägnade jag åt att fundera över varför jag inte attraheras av antingen intellektuella bohemer att diskutera teater med eller av eleganta akademiker att matcha mina Filippa K-klänningar med. Logiskt sett borde förvuxna lockar, tröjor i lager på lager och slarvigt knytt sjal fånga min uppmärksamhet. Eller en välsittande kostym, trimmat hår och kanske en portfölj. Men icke. Kanske finns förklaringen i mitt eget yttre. Eftersom jag själv är så oansenlig till växten söker jag någon som kan slå folk på käften i den händelse det skulle behövas. En kontaktannons skulle kunna sammanfattas med orden "rejäla nävar och vänliga ögon". Någon som balanserar mellan buse och polis, istället för mellan bohem och akademiker.
      Nåja, när vi tog mark i Luleå hände följande:
      Av slump, öde eller medvetet val hamnade vi bredvid varandra vid bagagebandet. Han sneglade, jag tittade diskret. Eftersom jag är ytterst otränad i just denna disciplin gällande utbyte av blickar kan jag inte avgöra vad hans sneglande berodde på. Om han tänkte "What? Känner jag henne? Känner hon mig? Vad flinar hon åt?" eller "Nice! Kul att nån kollar! Men jag blir visst lite blyg." Om det nu inte hade varit fullt av andra människor där så hade jag ju kunna slänga ur mig "Jag tittar bara på dig för att du är väldigt snygg". Istället slängde jag upp min ryggsäck på ryggen. Han tog sin resväska. Jag gick mot flygbussen och han mot taxibilarna. Men vad tusan? Han tände en cigarett. Och var det inte en tatuering som skymtade vid jackärmen? Det var ju synd. Eller jag menar tur. För jag har ju sett på romantiska amerikanska komedier hur folk hoppar in i varandras taxibilar fast de nyss träffats och säger typ "Vi ska till samma ställe". Och man vet aldrig hur det hade kunnat sluta om jag hade fått ett infall av dylik art. Det är så klart helt emot min natur, men i filmer kan vad som helst hända.
      Jag åkte min buss, promenerade raskt hem från busshållplatsen i snövädret, raka vägen till dagis. Kramades med Jasmin, gick hem, slängde reskläderna i tvätten och drog på mig hemmamyskläderna. Värmde lite pizza i micron. Kokade te. Och kunde inte låta bli att undra lite över vem han ändå var, den snygga, långa, medresenären. Och en sådan jädra otur att han inte fick veta att han idag lyckades göra en stenstod lite knäsvag. Det hade han väl kunnat få ha på sin meritlista.

Kommentarer

Postat av: Malin

Publicerad 2015-02-06 09:32:42

Underbart. Helt underbart :)

Svar: :-)
Lina Stoltz

Postat av: Karin

Publicerad 2015-02-06 13:46:21

Sitter själv och ler när jag läser, håller med Malin :)

Svar: Mer flirt åt folket :-D
Lina Stoltz

Postat av: Malin

Publicerad 2015-02-06 14:53:40

Ännu bättre: Det här kan vara början på din nästa roman. Den för vuxna! :)

Svar: Är huvudpersonen redan gift i romanen, eller? ;-)
Lina Stoltz

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela