Katharsis

Publicerad 2015-07-19 21:15:32 i Allmänt,

Och såsom varje år förundrades folket över att regnet åter hängde tungt från himmelen den sista marknadsdagen, som enligt tradition voro en Söndag. En glesnad skara gingo utan mål längs gatorna med ännu icke tömda penningpåsar medan månglarna sutto i sina tält och halvhjärtat lät återstoden av sina varor finna en ny besittare. Det fanns bland dessa de som icke varit bland de första utan de sista att förslösa sina medel ty de voro mer eftertänksamma, och sådana som icke förmått stilla sitt begär i det att det som dukats upp inför dem synes oändligt och tycktes tala till deras hjärtan. Fyra dagar till mammons och rusets ära ledo nu obevekligt mot sitt slut i det att människorna i klungor eller allena gingo mot sina boningar under det att larm och gamman stilla ebba ut. Männen, kvinnorna och barnen bar sina bördor. Alla hava de införskaffat något: grannlåt av de olika slag att pryda såväl hem som lekamen, ting ägnade för förströelse och diverse njutningar för gommen. Dock voro bördorna även av annat slag, ty frosseri och lättja voro icke det enda de hängiva sig åt.

Herren lät sina änglar skåda ner från sin faders hem i ovan och deras tårar flöda ned över jorden. De kunna icke behärska sig, utan deras gråt störta ohämmat över mark och människor i det att deras tårflöden skola skölja bort allt orent. Marken renas från de kroppsliga utsöndringar i form av uppkastningar och latrin de överförfriskade och för stunden till sinnet svaga lämna efter sig under nattens sena timmar, då de låta nöd gå före lag. Änglarnas ögonvatten skola också tvätta människornas kroppar för att de må vara renade då de åter taga sina makor och makar i sina armar efter att av vällust ha lånat sin lekamen till sin nästas hustru eller man. Även de som i vrede burit hand på sin nästa skola göras fria från synd. Folket huka mot himmelens väta, i det att Guds renaste väsen skölja människorna rena till kropp och själ. De äro icke mer än barn i sin okunnighet då de förundras över regnet, ty de förstå icke bättre än att tro att det skola vara en ödets slump.

Då Söndagen nalkas sitt slut voro kvällen ljus och en försiktig sol låta några strålar falla genom molnen ned på en värld som voro något renare medan änglarna ömt torka varandras tårar till tröst över människorna de voro satta att vaka över.

Yellow label

Publicerad 2015-07-05 00:41:50 i Allmänt,

De har gummistövlar på sig. Inte för att det är blött där de går. Inte för att det är oländig och vildvuxen terräng. Inte för att där kan finnas ormar. De har gummistövlar för att de är på landet. Det hör liksom till. Kvällspromenaden i försommarens midnattssol känns ännu lite mer genuint lantlig på det sättet.

Det är onekligen tyst. Det är onekligen stilla. En inombordsmotor puttrar avlägset. Deras kroppar rör sig i takt med stillheten. Så sakta de kan för myggens skull.

Hans hand glider nerför hennes rygg och den grå grovstickade tröjan känns mjuk mot hans handflata och fingertoppar.

Utan ord går de över det som för många årtionden sedan var skolbarnens fotbollsplan. Hennes far var en av de sista eleverna innan de alla flyttades in till centralorten.  Fortfarande kan man se att ytan en gång var täckt av grus, men nu skjuter där upp gräs – åtminstone fläckvis. Några högresta björkar längs kanterna vakar över det förflutna.

Hon lägger händerna mot det grånade träet på det rankiga skolstaketet som trofast fortsätter tjänstgöra likt en hängiven tjänare i ett störtat kungadöme trots att lönen för länge sedan uteblivit. Hon lutar sig lite avslappnat mot det. Inte för mycket, för då svajar det och det murkna träet riskerar att ge vika. Hon tittar ut över den vildvuxna grönskan på andra sidan inhägnaden. Ståtliga hundkex som egensinnigt breder ut sig. Intensivt rosa rödbläror och milt lila midsommarblomster som effektfulla accenter bland allt det gröna och vita. Även på deras sida om stängslet växer sig slyn knähög. Tur ändå med stövlarna.

– Det här var nog en trädgård förut, säger hon tankfullt och låter blicken fästa på det lilla flagnade gula huset som nu vilar obebott under tallkronorna.

Det en gång röda plåttaket har gjort sitt som skydd mot såväl regn som blåst och sol, så att det på sina stället är i den närmsta vitt. Ödsligheten fyller henne med något hon inte kan sätta ord på, och hennes hand söker hans. Trots den lite kyliga nattluften som drar in över träsket är den varm och pålitlig. Hon känner det nu. Att hon kan vara trygg med honom. Att han är hennes allt. Den som gör henne hel.

– Det hade varit gott med Kusmite, säger hon och skrattar till lite.

Hennes tankar svävar iväg med henne igen.

– Och skogshonung, säger hon längtande. Med lavendel.

– Det finns Yellow label, säger han och skrattar han också.

– Ja, det finns ju det.

Och muggar av tjockt porslin med krackelerad yta.

– Och bitsocker, lägger hon till.

– Bitsocker, säger han och skrattar överseende igen.

Tänk att det på riktigt finns människor som går in i matvaruaffären och lägger ett paket Yellow Label påste och ett paket vitt raffinerat bitsocker i sin korg. Och sedan, skamlöst, lägger upp detta på bandet inför kassörskan. Eller de kanske handlar på postorder. Som man gärna gör med andra saker som kan vara lite skämmiga – som kondomer och laxermedel. Inte för att han tycker det är pinsamt att köpa kondomer, men han tänker sig att det kommer att bli det. Om några år. När han blir äldre. Runt fyrtiofem kanske. Eller femtio. Han är ju ändå man.

Hon känner sig oväntat nästan lycklig. Det är de små detaljerna. Han busiga lockar och kontrollerat vildvuxna skägg som liksom gör sig extra bra här. De slitna, löst sittande jeansen, nerstuckna i stövelskaften. Och den rutiga flanellskjorta som är lite för stor på honom. Ja, det är exakt det som gör henne lycklig. De små detaljerna som får henne att känna att hon har hittat exakt rätt.

– Ska vi göra barn? säger hon plötsligt och lägger armarna om honom.

Hon vill inte att historien ska sluta med henne. Hon vill inte bli en förvuxen trädgård med knähögt ogräs. Ett övergivet torp med solblekt tak. Hon vill vara levande. Utmana livet. Se ödet i vitögat.

– I de där knarrande sängarna, med papptunna väggar?

Den här gången skrattar han inte, utan ler, överseende.

Ja, my God, med farmor och farfar i rummet intill. Båda lomhörda, men ändå.

– När vi kommer hem, säger han löftesrikt med blicken i hennes ögon samtidigt som han låter handen glida genom hennes utsläppta hår.

Han lägger sin hand om hennes midja och deras fötter rör sig exakt i takt med varandra. I takt med livet. När vi kommer hem, tänker hon.

Nej, inte för att någon av dem vill klaga, absolut inte. Det är jättecharmigt och stillsamt och fridfullt här. Rena mindfulness-retreaten. Men det kala och lite fuktiga duschrummet i källaren gör att man inte känner sig som sitt fräschaste jag. Romantisk, ja, men av en mer platonsk art.

De skulle kunna klättra över staketet, ta en genväg tillbaka. Vada genom slyn längs en för länge sedan igenvuxen stig. Istället fortsätter de på rätt sida, längs kanten av skolgården. För säkerhets skull. Staket brukar vara menade av avgränsa. Om de så löper mellan två övergivna tomter.

De strövar i den takt de tänker sig att allt går i norr. Varje steg får gräset att frasa.

– Menar du på riktigt? frågar hon.

Och han säger:

– Ja.

De följer byavägen. Till och med asfalten är annorlunda. Blek och sprickig. Det är nästan så att det inte gör något att det inte är grusväg.

– När vi kommer hem, säger hon och ler.

– När vi kommer hem, säger han.

Men i efterhand kommer berättelsen att vara en annan. I efterhand kommer de att veta när och var det stora skedde. Miraklet. De kommer att skoja om det.

– Han är en äkta liten norrlänning, kommer de att säga till vännerna och alla kommer att skratta.

Och de kommer att säga det till honom själv, när han blir lite större, så klart, och förstår skämtet.

– Egentligen är du norrlänning, kommer de att säga och han kommer inte att veta om han ska skämmas eller vara stolt.

– Det var midnattssolen, kommer hon att säga och le inåtvänt. Han är ett äkta kärleksbarn.

– Two o’clock in the night and the fucking sun is still fucking shining, kommer han att säga med amerikansk accent för att citera Dylan som en gång hade en spelning där uppe.

– Vi ska döpa hen efter farmor eller farfar.

För de var ju ändå med när fröet såddes, när ett nytt liv först började gro inuti henne. Eller de var inte med direkt. Men de fanns i deras tankar. Nej, inte tänkte de på farmor och farfar under själva kärleksakten. Snarare kan man säga att deras ande fanns där. På något sätt.

– Otto eller Maja.

Alla ska tycka det är vackert, utom farfar. Ja, han blir ju så klart gammelfarfar. Han kommer att fnysa och säga:

– Hoppas det blir tvillingar då, så har ni både Sop-Otto och Baja-Maja.

Så fort hon lagt på luren kommer det oväntade utfallet naturligvis att framkalla tårar. Häftiga tårar. Ihållande tårar. Hon är så känslig nu för tiden. Det är alla hormoner och hela livsomställningen de står inför. Han tröstar henne och självklart återhämtar hon sig. Och så kommer de överens om att genuint och gammaldags är fint. Men internationellt och modernt är också bra. Det skulle kunna funka med Skye. Genderöverskridande och allt. Eller Sunny. Eller kanske Blade. Ja, varför inte Blade.

Men berättelsen håller de fast vid. Den om midnattssolen.

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela