Ponnykuppen

Publicerad 2016-12-20 19:34:00 i Allmänt,

Danas lektion om hur man smiter från hagen.

 

- Dana! Hallå vakna Dana! säger Zizzi och Jerker och puttar på Dana som ligger och sover i hagen.

- Våran ponnykupplektion om hur man smiter från hagen börjar snart, säger Jerker.

- Okej vad gör ni om matte kommer? säger hon samtidigt som hon ställer sig upp på alla fyra.

- Vi gömmer oss bakom ett träd, säger Zizzi.

- Exakt idag ska ni ska få veta hur man tar sig ut genom hagen in i stallet och in i foderkammaren. Om man är stor, hög och kan hoppa så hoppar man över staketet. Men om man är kort får man krypa under staketet. Men när man kommer in i foderkammaren så delar man inte med sig till någon annan än sig själv, annars bryter du mot ponnykuppen.

- Okej! säger alla i kör.

- Men om ni är inne i foderkammaren och matte eller en knatte kommer in så gömmer ni er bakom en hink då ser hon eller han er inte. Men om det inte finns någon hink ledig så gömmer ni er bakom hovarna för om ni inte ser den som kommer in så ser den inte dig. Uppfattat? säger Dana och visar hur hon menar.

- Uppfattat! säger alla ponnyerna och gnäggar.

Så håller Jerker upp ena hoven.

- Får jag ställa en fråga?

- Ja, säger Dana.

- Om matte ser oss när vi sticker får vi gnägg då?

- Kanske, i värsta fall får vi en grimma med ståltråd, men jag kan lära er hur man tar bort den, säger Dana.

Jerker lyfter upp hoven igen.

- Ja, säger Dana.

- Vad är en grimma med ståltråd för något?

- Det är en grimma med en bit ståltråd som sticker upp. Ståltråden ska tydligen ge oss en liten stöt när vi kommer nära elstängslet om vi är på väg att rymma.

- Okej, säger Jerker och ser ut som om han förstår.

- Matte kommer, säger Zizzi.

Matte Hanne går fram till Zizzi och sätter på grimmskaftet och leder in henne i stallet och börjar sadla och tränsa henne.

Nu ska en av knattarna rida mig igen, tänker Zizzi. De blir ju aldrig några riktiga ryttare om de bara sitter och sparkar och klappar. Det är ju bara det de får lära sig, för de lyssnar ju inte på matte och sitter bara och fnissar när hon berättar om vad de ska göra.  Vi slösar ju bara tid på att vänta på att knattarna har ridit och att de stora barnen kommer och rider på riktigt.

När Zizzi kommer tillbaka kommer den stora hästen Estelle, fast egentligen är det Dana och Zizzi som är små. I deras ögon är hon gigantisk men Pandis har försökt övertala dem att det är de som är små men nej det går inte.

- Håller ni fortfarande på med ponnykuppen? Det är ingen idé, säger Estelle. Ni får helt enkelt sluta prenumenera på Min häst, ni har prenumenerat sedan ni var föl. Är ni inte lite för gamla för det. Det är bara strunt saker.

- Det är inte strunt saker, säger Dana. Nu fortsätter vi med lektionen. Nu ska ni lära er hur man tar bort grimman med ståltråd och så klart den vanliga grimman. Man går till ett träd och letar upp en riktigt bra gren, sedan stoppar man grimman runt grenen och drar bort den. Precis som i Min häst, det funkade ju för Lurifix. Det har jag faktiskt läst om och ringt till Lurifix och fått instruktioner.

Så märker hon att Estelle har stått i den andra hagen och hört allt.

- Du kan inte ha ringt till Lurifix, hon är ju en seriefigur, säger Estelle.

- Men den serien kanske är baserad på en riktig historia, vem vet. I alla fall måste det vara så för Lurifix svarade i telefon och sa … ” Hej det är Lurifix hur kan jag stå till tjänst”. Och då sa jag ”jag vill få råd om hur man tar bort grimman”. Så hon finns faktiskt.

Estelle suckar.

- Men nu ska vi fortsätta för nu är Hanne upptagen. Så MOT STALLET!!!!

Alla gör exakt som Dana har lärt dem. En stund senare är de inne i foderkammaren och glufsar i sig en massa foder. En av de anställda kommer in och ser alla de som gömt sig trots att de gömt sig bakom hinkar och hovar. Hon leder in dem i hagen igen.

- Vet ni vad, jag tror att vi struntar i det här, säger Dana besviket.

- Vad var det jag sa?! säger Estelle och går iväg.

- Du hade rätt vi kommer inte in i foderkammaren utan att bli upptäckta, säger Zizzi.

Jerker håller upp ena hoven igen.

- Är ponnykuppen slut nu?

- Nej! Nu ska jag lära er hur man kommer till prärien, säger Dana.

- Var ligger prärien? frågar Jerker.

- Den ligger på andra sidan skogen. Där är gräset alltid grönt.

Alla ponnyerna kollar så att inte Hanne eller någon av de anställda är i närheten. Jerker hoppar över staketet och Dana och Zizzi ålar sig under.

Dana gnäggar:

- MOT PRÄRIEN!!!

 

Författare: Alva Lindgren, Nikkala

 

 

 

 

 

Ta det lugnt, kvinna!

Publicerad 2016-12-03 08:51:00 i Allmänt,

Häromdagen fick en kollega sådana bröstsmärtor under morgontimmarna att det renderade i ett besök på akuten, där det efter lite undersökningar konstaterades att smärtorna var ofarliga. När personen i fråga berättade om det för mig sa jag att om händelsen bara används i en krönika eller nåt så kan den förmiddagen ändå inte betraktas som bortkastad. Måhända tyckte universum att jag efter den krassa inställningen behövde en rejäl smäll på fingrarna, eller över näsbenet om vi ska vara nogräknade. Min blogg är ju nu ingen inkomstkälla, utan snarast att betraktas som ett gym och den dagliga träningen är inte att förakta om man vill hålla sig i trim. Så jag kan ju inte annat än falla till föga ...
       Som de flesta vet vid det här laget är mitt normala tillstånd hundra procent nyktert, även och i synnerhet under utekvällar. Ja, det känns som om det behöver påpekas just det här sammanhanget. Under fredagskvällen hade jag och Ronnie tillsammans med ett par goda vänner varit och tittat på en teater när jag och min väninna skulle gå till min bil. Eftersom det alltid grinar illa i Luleå hade jag dragit upp huvan mot kylan och gick i mycket rask takt samtidigt som jag noga betraktade marken nedanför mig för att inte halka i mina stövletter med klack. Precis när vi sneddat över en parkering ropar min kompis till, som för att varna mig för något och jag hör henne, men förstår inte vad hon varnar för och har inte nog många sekunder på mig för att min hjärna ska hinna processa informationen på ett vettigt sätt och handla därefter, så jag reagerar liksom inte alls. Jag bara rusar på. Pang! Tjong! sa det när jag krockade med en horisontellt liggande aluminiumstolpe. Ja, det var väl nån sorts staket runt den där parkeringen. I huvudhöjd. Rakt över pannan. Tjonget och klonget fortplantades genom huvudet och ner genom tänderna och käkarna för att ganska snabbt ebba ut. Chocken som följde handlade till tio procent om smärta och till nittio procent om skam och förnedring.
        Vad som sedan följer är: vi går till bilen, vi hämtar Jasmin hos en kompis och skjutsar hem henne till Mirjam. Jag passar på att spegla mig i hallen och ser att min panna är intakt, men att näsryggen är svullen och grönblå med ett rött sår. Smällen över näsan måste ha varit så hård att jag blev omedelbart bedövad. Nåja, vi kör tillbaka in till stan där Ronnie och vår andra kompis väntar på oss på en krog. Jag sätter mig bredvid Ronnie som är fullt upptagen av en burgare och frågar honom om han ser något med mitt ansikte. Han studerar mig noggrannt och skakar på huvudet. Nej, inget ovanligt alls. Jag ber honom titta igen och han kommer fram till samma svar. Jag ser ut som vanligt.
       Skadan var alltså inte värre än att jag överlevde ett par timmar på krogen med endast ett lätt tryck över pannan som knappt ens kvalar in som smärta. Nu vet jag bara inte vad som bekymrar mig mest. Att min man sedan tjugo år tycks så ointresserad av mitt fagra ansikte att en blåsvullen näsa passerar obemärkt eller att jag har en sådan träskalle att närkontakt med ett järnrör inte tycks göra någon skada.
       Men dummare är jag ju inte än att jag ser till att dra nytta av incidenten, och eftersom jag vet att jag kan uppfattas som ordningsam på gränsen till moralistisk och snobbig, tänker jag att min image skulle må bra av att ruggas lite i kanterna. Så om någon undrar varifrån jag fått min brottarnäsa är svaret kort och koncist: Jag var på krogen i fredags.
 
Och hur mår jag idag då? Jo tack, min vanligtvis knöliga näsrygg är lite större och bredare än vanligt och pannan ömmar lite, så jag kommer att utnyttja situationen till max och vara konvalecent hela helgen.
Ps. Eventuella gåvor av blommor eller choklad levereras till Lingonstigen 40, 2 trappor. Ds.
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela