Mr Right

Publicerad 2016-07-09 14:31:43 i Allmänt,

 
Titta på bilden och fundera över vad det är du tycker att du ser. När du har gjort det kan jag berätta att det är en bild av kärlek.
     Den till synes vita bakgrunden är i själva verket en gul tältduk, och utanför tältduken piskar regnet ner. Tältpinnarna är nerslagna på kalfjället någonstans en fyrtiofem minuters helikopterfärd från Kurravaara utanför Kiruna. Det finns ingen mobilmottagning och närmaste utpost av civilisation är en fiskecamp en mils promenad över fjället. Min klädsel är en följd av att i princip alla mina ombyten är blöta.
     Du kan nu studera mitt ansiktsuttryck och notera hur man kan se ut stunden efter ett lindrigt anfall av dödsångest.
     Familjens naturvistelser har en tendens att sluta i någon form av nederlag för mamman - alltså jag. Allra mest är jag rädd för att tvingas vara blöt och frusen. Just det här äventyret visade sig vara precis lite mer än vad mina nerver klarade av och jag misslyckades totalt med att visa mina barn att jag är en förälder att lita på och bli omhändertagen av.
     Jag, min man och döttrarna på fem och tolv år har för ett par timmar sedan blivit avsläppta från helikoptern och med gemensamma krafter - mest min mans dock - lyckats få upp tältet. Det är naturligtvis inte bara jag som är genomblöt. Vätan har till och med gått igenom minstingens dubbla regnjackor. Det är ganska precis två dygn tills helikoptern kommer tillbaka - i bästa fall. Vi måste ha med i beräkningen att vädret kan försämras så att de inte kan komma på utlovad tid. På mobilen står det "endast nödsamtal", men man kan ju inte testa bara för att se om det funkar utifall att ...
     Du är kanske en av de som skulle ha tagit situationen med ro och tänkt att även om det är en lite besvärligt så är det inte mer än man klarar av. Vi har trots allt ett tält, torra sovsäckar och mat. Själv har jag väldigt svårt att behålla något som helst lugn, och jag är arg både på min man och på mig själv. På honom eftersom det är han som drivit igenom sommarens familjesemester i fjällen och på mig själv eftersom jag trots bättre vetande gått med på projektet.
     Så, hur fortlöpte våra 48 timmar? Eftersom du kan läsa det här förstår du att vi återvände hem helskinnade. Det regnade ungefär tre fjärdedelar av tiden och blåste mest hela tiden. När det blev uppehåll skyndade vi oss ut för att torka våra fuktiga kläder. Vi fiskade, grillade korv och gick korta promenader. När det regnade spelade vi Yatzy och Uno, läste och åt. Och väntade.
     När det till sist var dags att riva lägret - i spöregn - visade våra mobiler olika tider och vi visste inte om det var 30 eller 90 minuter tills helikoptern skulle komma. Jag och flickorna satt under en presenning, medan regnet trängde in genom alla lager av kläder, och spanade och lyssnade. Minuterna tickade sakta. Vi hörde ett smattrande ljud av fjärran svischande propellrar och spanade förväntansfulla ut över sjön och bergskammarna. Ljudet försvann och modet sjönk. "Jag hör den, jag hör den!" utropade minstingen och plötsligt - som framkallad av vår gemensamma förtvivlan - manifesterade sig den blå räddaren bakom kullen och vi rusade jublande upp.
     Och det där med kärleken, då? Ja, Ronnie ville åka till fjällen så vi åkte till fjällen. Lina frös så Ronnie lånade henne sin tröja. Ronnie ville tälta mitt ute i ingenstans så vi tältade. Lina tappade lugnet och Ronnie behöll det. Tolvåringen sa: "Det blir roligt efteråt". Femåringen tycket det var roligt hela tiden.
     Har du förresten tänkt på hur många saker som kommer i par om höger och vänster. Till och med sovsäckar. Så är min märkt med ett L för left och Ronnies med ett R för right. Vi drar ganska ofta åt olika håll, men i slutänden verkar min man ändå vara Mr Right.
 
Torkning av regnbyxor pågår.
"Jag skulle kunna bo i tält".
Familjesemester. Men nästa gång väljer jag ...
 
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Bengt Pohjanen

Publicerad 2016-07-09 15:02:20

Du led av posttraumatisk stress. 1976, då du var två år, hamnade vi utan mat på en ö, Kalla, där jag - utan ersättning förstås - skulle jobba som guide, men väl framme kom stormen. Isolerade utan mat, en vecka, svart finskt bröd och vatten var allt vi hade.
Jag frågade minstingen eran hur det var på fjället. "Jätteroligt", hojtade hon och det kom ur hjärtats djup.

Svar: Det är nog sedan den resan jag ständigt är rädd för att vara hungrig :-D
Lina Stoltz

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela