Mitt så kallade liv

Publicerad 2016-09-24 19:54:00 i Allmänt,

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga om säsongens manusförfattare hittills. Det känns som om produktionsteamet har velat skruva upp tempot och tillföra större dramatiska kurvor, ställa huvudkaraktären inför dilemman och oväntade situationer. Det kan vara det sista försöket att se om tittarsiffrorna, eller snarare följarsiffrorna, går att vända uppåt eller om det i själva verket är dags att lägga ner denna vardagsnära långkörare. Kanske är beslutet redan fattat, och den nyanställde manusförfattarens uppgift är att se till att projektet avslutas värdigt i en någorlunda fängslande sista säsong. Om så är fallet vet de trogna fansen antagligen redan när sista avsnittet kommer att sändas. Efter det vet jag inte vad som händer. Om man bara hamnar i TV4 guld eller SVTs Öppet arkiv, eller om man får någon ny liten biroll i en annan mer reklamsäljande produktion. En möjlighet är att karaktären får leva vidare i en spin-off-serie, men med betydligt mindre plats i manuset. Kruxet är ju dock att man inte vet om man redan är en bifigur, och att det bara är hybris som gör att man tror sig vara affischnamnet. (Det är en aning pinsamt att tänka på att det skulle förhålla sig så.)
       Genom att snabbspola sig igenom tidigare säsonger kan man hitta en mängd olika trådar som skulle kunna plockas upp för att låta utmynna i en slutscen av antingen nostalgisk, inspirerande eller ödesmättad känsla.
Om jag bara helt spontant drar några alternativ hur hatten skulle den finala avsnittstiteln kunna vara:
      Genombrottet Efter många säsonger av upp- och nergångar för den lidande och kämpande författaren skriver hon under några veckors glödande inspiration en utlämnande och experimentell roman som slår ner som en explosion i ett trött litteratursverige och hon hyllas som den nya generationens ... typ Virginia Wolf. Slutscen: när huvudkaraktären tar emot en prestigefylld utmärkelse inför ett jublande publikhav.
      Sammanbrottet Det kan hända den bäste. Det börjar med sömnsvårigheter och pillerknaprande, följs upp av utmattningssyndrom och toppas med att traumatiska upplevelser från det förflutna kommer ikapp. Ett hopklipp av de värsta stunderna i livet visas som ett misärpotpurri och alla förstår att the bottom is nådd och den enda vägen framåt är timvis med terapi. Slutscen: Ett vitt rum, vita kläder, en kvinna med utsläppt gråstrimmigt hår hopkrupen mot väggen i en säng med vita lakan.
      Brottet En serie ytterst slumpmässiga händelser och sammanträffanden i kombination med oturliga missförstånd gör att den medelålders gifta kvinnan tillika medelklassmamman blir inblandad i en brottshärva. Efter en actionfylld polisrazzia pekar viss bevisning mot att hon har kopplingar till den under världen och är inblandad i omfattande narkotikahandel. Slutscen: när mannen och barnen från sin ytterdörr ser henne föras bort i handfängsel.
     Uppbrottet En undantryckt längtan ut i världen och en uppgörelse med det så kallade ekorrhjulet gör att familjen säljer alla sina ägodelar, säger upp sig från sina jobb och planerar för ett helt nytt liv på andra sidan jordklotet. Slutscen: när familjen med förväntasfullt, leende och befriade ansiktssuttryck kliver nerför flygplanstrappan med den afrikanska solnedgången i bakgrunden.
     Trendbrottet Den medelålderskrisande huvudkaraktären kommer till insikt att hon varken vill vara löneslav i en oinspirerande och kontrollerande organisation eller sälja sig till högst betalande som kulturarbetare med prestationsångest. Istället använder hon alla besparingar, till det sista öret, till att öppna en vintagebutik och kombinerad syateljé. Slutscen: när hon i tjusig frisyr med läppstift och välskräddad klänning slår upp dörrarna till den personliga och samtidigt stilrena butiken där kunderna köpsugna köar utanför dörren.
     Tillskottet Helt oväntat, visar sig övergångsåldern överraska med en såväl oplanerad som i det närmaste mirakulös graviditet. Istället för att börja med seriöst pensionssparande används det ekonomiska överskottet till inköp av spjälsäng, barnvagn, sparkbyxor i storlek 50 och en amningspump, bland annat. Slutscen: en operationssal där den nyblivna mamman med grön pappersmössa på huvudet och plufsigt, halvdrogat ansikte lyckligt leende får lägga sin skrikande baby mot bröstet.
 
Att få sin serie nedlagd är för övrigt inget att deppa över - alla riktigt bra kvalitetsserier lägger ner innan de är uttjatade och urvattnade. Se istället på dig själv som Downton Abbey, Girls eller Drömmarnas tid. Och betänk att Mitt så kallade liv med Clare Danes och Jared Leto lades ner på grund av tittarsiffrorna. Det om nåt är skandal, övrigt går att leva med.

Vajmis

Publicerad 2016-09-15 22:07:26 i Allmänt,

Vajmisträsk

Publicerad 2013-09-12 20:41:00 i Allmänt,

En mulen och ruggig septemberdag vid Vajmisträsk. De båda älgjägarna hade ägnat några arla morgontimmar åt att trampa över myrar, genom snår och uppför berg. De hade precis satt sig på varsin stubbe för lite välbehövlig vila; den ene av dem har passerat de sjuttio och den andra bär på en alltjämt växande gravidmage. Kaffetermosen var precis framtagen ur ryggsäcken när ögonstenen, älghunden, plötsligt gav upp ett ståndskall. Ryggsäck och termos flög ur händerna. Upp rusade jägarna. Bössorna greppades.
     En ko med kalv stod vid strandkanten i den höga vassen 195 meter bort. Grymt som det kan verka, nåja jakt är ju jakt, måste man skjuta kalven först. En ko utan kalv är bättre än en kalv utan mor. Alltså: pangbom, med betoning på bom. Mamma älg gav sig av in i skogen och den lilla kalven vinglade förvirrad än hit än dit innan den beslöt sig för att simma. Rätt ut i Vajmisträsk gav den lille rackaren sig. De båda jägarna avancerade lite närmare innan den mer pricksäkra av dem lade an och pang. Klockren träff och så låg kalven där i vattnet och guppade med magen ovanför ytan.
     Övriga i jaktlaget informerades via telefon om det lyckade skottet och de som befann sig i närheten tog sig snabbt till platsen. 
     Återstod endast att bärga bytet.
     Vattnet är kallt, sa en av gubbarna. Sjöbottnen är lerig, sa en annan. Vi väntar tills den flyter i land, sa en tredje. Som en flaskpost, sa en fjärde. Sedan gjorde de sig beredda på väntan. Ryggsäckarna ställdes ner, de hittade varsin stubbe i skogsbrynet med utsikt över träsket och stranden och så togs kaffetermosarna fram.
     Ytan på Vajmisträsk krusades inte av minsta tillstymmelse till våg. Vattnet låg lika stilla som i en vattenpöl. Den döda älgen låg där den låg och de två jägarna insåg med en blick på varandra att det skulle ta ett långt tag innan just den här flaskposten nådde land. "Du eller jag?" tycktes deras ögon fråga varandra och utan ord avgjordes saken. Äran skulle delas lika dem emellan. En fällde kalven och en hämtade den.
     Gubbarna på sina stubbar med kåsorna fyllda av ångande kaffe stirrade storögt medan lagren av jaktkläder beslutsamt togs av och ordentligt hängdes upp över en liten gran. Jacka och byxa, underställ, strumpor och underkläder. Den kyliga höstluften fick huden att knottra sig.     
     Jägaren vadade ut genom sjögräset och sjönk ner till knäna i den bottenlösa leran. Fötterna sögs fast och det var med möda varje steg togs. Slingrande sjöväxter lindade sig runt vaderna. För varje kliv framåt i det redan grumliga vattnet lösgjordes ytterligare gegga av obestämbart art och när kalven nåddes ett tjugotal meter ut hade jägaren kallt träskvatten upp till bröstet och brun sörja upp till naveln.
     Gubbarna på stranden undrade förfärat om Vajmisträsket skulle sluka både jägare och älg ner i sitt bottenlösa mörker. De famlade förstulet efter sina bössor, i den händelse en gigantisk sjöorm skulle väckas ur sin sömn av det oväntade besöket och resa sig ur djupet.  
     Med ett stadigt tag i nackskinnet bärgades älgen och när den med en duns landade i vassen rusade jaktlaget till. Någon hittade en tröja i sin ryggsäck att använda som handduk och en annan hällde upp en kåsa rykande varm dryck. Två stycken tog sig an älgen och drog upp den den sista biten upp på torra land.
     En person var så tagen av situationen att lyckan inte visste några gränsen och ta mig tusan om det inte var solen som sken inuti bröstet som lockade fram solens strålar från den uppklarnande himlen att värma den frusna badaren. Först stoltheten över ögonstenen som äntligen visat sin duglighet som jakthund och sedan stoltheten över jaktkamraten, tillika dottern. "Det är inte alla jaktlag som har en havande kvinna som simmar efter älgar," sa han och vi anar en rörd tår i ögonvrån, men det talar vi tyst om. I älgskogen finns föga plats för den sortens känsloyttringar.

Träningsblogg

Publicerad 2016-09-14 22:23:12 i Allmänt,

"Det är så konstigt med mig, jag kan nästan allt." Nu när jag modebloggat en del och känner att jag bemästrar den konsten känner jag att jag är redo att ta nästa steg, och vad finner sig mer naturligt än att visa den lite mer atletiska sidan av mig själv. För någon vecka sedan inköptes ett par färggranna löparskor, och förutom dessa har jag även en egen löpargrupp. Det är ju mycket roligare att träna tillsammans med andra, man kan peppa, motivera och utmana varandra. Och det bästa av allt är att de är så lojala och följer mig oavsett var jag väljer att springa, om jag är i Luleå eller i Överkalix. Min löpargrupp består av fem fasta, handplockade, medlemmar och de fyller alla olika funktioner.
1. Min man Ronnie
2. Jerry Lonnakko
3. Cathrine Parment
4. Dan Swärdh
5. Anna PT
 
Min syster Anna är familjens riktiga atlet, så det faller sig ganska naturligt att hon får hänga med, speciellt eftersom hon har berömt mig för mitt löpsteg. Det kan hända att hon säger så till alla, men jag tror på det och känner mig som en gasell som skuttar på lätta fötter.
Dan är min teaterlärare som lärt mig många bra saker för livet, och jag skulle önska att jag kunde citera honom exakt, men han har i alla fall fått mig att inse att kroppsligt mod och kroppslig styrka hänger ihop med mental styrka. Under min tyngsta period hittills i livet sprang jag några meter, stannade och grät, sprang, stannade och grät. Men med Dans visdomsord i huvudet visste jag att det skulle gå över snabbare om jag sprang mig ut ur det.
Cathrine är också en teaterguru, som jag bland annat övat andning med i ett litet förråd på Norrbottensteatern. Hon säger mest en enda sak: öppna käken. Även när hon var min skrivcoach på en kurs bestod hennes råd mest av att jag skulle släppa käken. Huruvida käksläppet får mig att skriva bättre är tveksamt, men det hjälper definitivt flåset under springandet.
Jerry och jag tar inte så många kringelikrokar i vår kommunikation. Vi säger det vi tycker att vi behöver säga till varandra, och för några år sedan sa han: känn inte efter, i betydelsen "skärp dig". Så när det känns lite jobbigt i löparbenen eller tungt med andningen får han upprepa de orden lite skarpt. Nej, jag behöver inte känna efter jag behöver bara springa.
Ronnie är den enda i min löpargrupp som jag faktiskt på riktigt har löpt tillsammans med vid några tillfällen. Hans viktigaste uppgift är att driva på mig med uppmaningen att "när det känns lite jobbigt ska du öka takten".  
Att på riktigt, så att säga i fysisk form, samla denna underbara skara människor till en faktisk löprunda skulle nog bli en ganska absurd tillställning, särskilt om deras huvudsakliga uppgift var att gemensamt heja fram mig. Men inuti mitt huvud, en och en i taget, är de oöverträffliga. Tyvärr har de varit lite upptagna på annat håll under en period och har inte haft tid att besöka mig, men jag är alldeles säker på att de inom en snar framtid kommer att finnas tillgängliga för en rejäl löprunda.
 
 
 

LinasKulturBusiness

Publicerad 2016-09-01 14:39:00 i Allmänt,

Mitt företag heter kort och gott Lina Stoltz. Jag brydde mig inte om att vara mer fantasifull än så när jag skulle registrera mig hos Skatteverket. Men hyresgäst som jag är hos firma LKB funderar jag över ett namnbyte, så skulle jag kunna ha deras stiliga skjortor som arbetskläder. De finns dock inte i exakt min storlek, men som skjortklänning med bälte i midjan kanske ... Idag är ni i alla fall välkomna på rundtur i mitt imperium.
Jag har fått frågan om det inte är oinspirerande med arbetsrum på ett industriområde. Jag säger: det är perfekt. Inga distraktioner. Det enda jag kan roa mig med är att arbeta. Välkommen in i garaget.
 
 
 
På Gröna Lund gjorde jag fullkomligt bort mig i trappan upp till lustiga huset. Men tack vare den övningen har jag hittills klarat den något avancerade trappan till mitt arbetsrum galant! Det är liksom samma princip som på Gröna Lund, bara att den här står still.
 
 
 
Sedan har jag väl som synes allt jag behöver. Skrivbord och läsfåtölj, och till och med ett bord för möten eller lunchgäster.
 
 
Varje industriområde borde ha sin egen kulturutövare, och varje kulturutövare borde dela lunchrum med ett gäng grovarbetare. Mer kultur åt folket och mer vanligt folk åt intellektuvällingarna.
 
 
Och förresten: om inspirationen skulle tryta, eller om jag av en händelse blev lite pratsugen, kan jag alltid gå över gården till mina välgörare för en kopp kaffe eller lite upplivande diskussioner om curlade 90-talister, samhällsekonomi eller skolpolitik. Eller för den delen få litteraturtips på tegelstenar i 700-sidorsklassen eller lära mig äta kexchoklad utan att smula ner tröjan. Jag presenterar här Peter och Birger - chefer och föredömliga kulturvänner.   
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela