Träningsblogg

Publicerad 2016-09-14 22:23:12 i Allmänt,

"Det är så konstigt med mig, jag kan nästan allt." Nu när jag modebloggat en del och känner att jag bemästrar den konsten känner jag att jag är redo att ta nästa steg, och vad finner sig mer naturligt än att visa den lite mer atletiska sidan av mig själv. För någon vecka sedan inköptes ett par färggranna löparskor, och förutom dessa har jag även en egen löpargrupp. Det är ju mycket roligare att träna tillsammans med andra, man kan peppa, motivera och utmana varandra. Och det bästa av allt är att de är så lojala och följer mig oavsett var jag väljer att springa, om jag är i Luleå eller i Överkalix. Min löpargrupp består av fem fasta, handplockade, medlemmar och de fyller alla olika funktioner.
1. Min man Ronnie
2. Jerry Lonnakko
3. Cathrine Parment
4. Dan Swärdh
5. Anna PT
 
Min syster Anna är familjens riktiga atlet, så det faller sig ganska naturligt att hon får hänga med, speciellt eftersom hon har berömt mig för mitt löpsteg. Det kan hända att hon säger så till alla, men jag tror på det och känner mig som en gasell som skuttar på lätta fötter.
Dan är min teaterlärare som lärt mig många bra saker för livet, och jag skulle önska att jag kunde citera honom exakt, men han har i alla fall fått mig att inse att kroppsligt mod och kroppslig styrka hänger ihop med mental styrka. Under min tyngsta period hittills i livet sprang jag några meter, stannade och grät, sprang, stannade och grät. Men med Dans visdomsord i huvudet visste jag att det skulle gå över snabbare om jag sprang mig ut ur det.
Cathrine är också en teaterguru, som jag bland annat övat andning med i ett litet förråd på Norrbottensteatern. Hon säger mest en enda sak: öppna käken. Även när hon var min skrivcoach på en kurs bestod hennes råd mest av att jag skulle släppa käken. Huruvida käksläppet får mig att skriva bättre är tveksamt, men det hjälper definitivt flåset under springandet.
Jerry och jag tar inte så många kringelikrokar i vår kommunikation. Vi säger det vi tycker att vi behöver säga till varandra, och för några år sedan sa han: känn inte efter, i betydelsen "skärp dig". Så när det känns lite jobbigt i löparbenen eller tungt med andningen får han upprepa de orden lite skarpt. Nej, jag behöver inte känna efter jag behöver bara springa.
Ronnie är den enda i min löpargrupp som jag faktiskt på riktigt har löpt tillsammans med vid några tillfällen. Hans viktigaste uppgift är att driva på mig med uppmaningen att "när det känns lite jobbigt ska du öka takten".  
Att på riktigt, så att säga i fysisk form, samla denna underbara skara människor till en faktisk löprunda skulle nog bli en ganska absurd tillställning, särskilt om deras huvudsakliga uppgift var att gemensamt heja fram mig. Men inuti mitt huvud, en och en i taget, är de oöverträffliga. Tyvärr har de varit lite upptagna på annat håll under en period och har inte haft tid att besöka mig, men jag är alldeles säker på att de inom en snar framtid kommer att finnas tillgängliga för en rejäl löprunda.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela