Blåkulla

Publicerad 2017-04-14 10:47:00 i Allmänt,

Det var en fin påsk det året. Himlen var klarblå och det doftade sol och snö. Min dotter skulle för första gången vara påskkärring, och hade frågat och frågat i flera dagar när häxorna skulle komma. Hon var ivrig när det äntligen var dags att klä sig i kjol och stickad kofta, förkläde och huckle på huvudet. Kinderna fick röd rouge och näsan fick fräknar av brun kajalpenna. Vi sökte fram en gammaldags kaffepanna och hon plockade fram påskkorten hon målat på dagis.

Vi följdes åt ut på gården där hon tog sin lilla piassavakvast, hängde kaffepannan på skaftet och gjorde sig beredd på att flyga till Blåkulla.

Erkännas ska att jag inte är någon stark bevarare av traditioner och de flesta högtider firas med endast halvt engagemang i vår familj. Till påsk ställer vi fram pysslet som barnen gjort på dagis, gömmer påskägg med godis och i bästa fall har vi ett ris med färgglada fjädrar. Att prata om flygresor till Blåkulla kan jag därför helt avsäga mig ansvaret ifrån och lägga på förskolan.

Inte desto mindre såg min dotter nu på mig med uppfordrande min.

”Hokus pokus filiokus!” sa hon och viftade med kvasten.

Något började skava väldigt intensivt inuti mig och jag lyfte upp henne i luften så högt som mina armar förmådde. Jag såg i hennes ansikte att hon tänkt sig något helt annat. ”Inte så. Högre!” sa hon och jag svarade att det inte gick att komma högre.

Men hon ville flyga med sin kvast och hon ville att jag skulle lära henne. Otåligt sa hon: ”Högt uppe i den vackra himlen.”

Där ute på gården i vårsolen upplevde jag och min dotter mitt första riktiga tillkortakommande som förälder. En avgrund av besvikelse hos fyraåringen, och jag fick bära skulden. Jag är hennes mamma och i hennes värld kunde och visste jag allt – fram till den stunden.

Det är ju så oskyldigt det vi säger till barnen, om Blåkulla, jultomtar och tandféer. Det är klart att vi vill att barnen ska få ha magin, sagorna och skimret, men nog gör det lite ont att se en ballong av förväntningar spricka. 

Vi som vistas bland barn möter det med jämna mellanrum. En dag var det en pojke i min dotters klass som höll fram en vit tand i sin lilla hand och berättade att han inte vågade ta hem den, för då skulle hans mamma slänga bort den. I den del av världen som de kommer ifrån finns ingen tandfé. Så pojken hade förväntansfull lagt tanden i ett glas vatten i skolan istället, där den stått på en hylla dag efter dag. Pojken vaktade, men det kom ingen gyllene peng och han trodde att tandfén inte ville ha just hans tand, som om det var något fel på hans tand och i förlängningen på honom själv.

Den gången var besvikelsen lättare att åtgärda, och tandfén fladdrade så klart förbi med sitt magiska spö precis när barnen var ute på rast.

Med kvastmagin var det värre. Inte ens när jag lyft upp min flygfärdiga dotter på taket till en skrotbil lät hon sig nöja, och vem skulle ha gjort det när föresatsen var att sväva bland molnen?

 

 

 Det ska gå!!!

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela