I tid

Publicerad 2017-03-20 22:31:00 i Allmänt,

 
 
"Det är för sent", sa jag. "För sent för allt. Till och med att vända om."
      Jag sa det för inte allt för länge sedan, till en vän. Jag minns knappt vad vi pratade om, det var väl bara en sådan dag, när saker i allmänhet och livet i synnerhet kändes lite kämpigt.
      Det mesta i mitt liv har varit ganska oplanerat, jag gör inga femårsplaner och jag har sällan specifika mål att sträva mot. Jag tar saker lite som de kommer, är mer typen som gläntar på dörrar än sparkar upp dem.
     En gång satte jag emellertid upp ett villkor för mig själv. Jag sa att om jag inte fått barn innan jag var tjugotre så skulle jag inte ha några. Inte vet jag var en sådan idé kom ifrån, men på grund av, eller kanske tack vare, en krånglande kropp blev det inget barn förrän jag var tjugonio. Det var så klart inte för sent, och trettiosex var inte heller för sent.
     Någonstans måste den där idén om ålder och moderskap ha kommit ifrån och så underligt kan tiden leka med oss, att den till och med kan uträtta saker i dåtid. För tro det eller ej, men vid trettioåtta var det inte ens för sent för att få barn vid tjugotre.
     En dag i juni för några år sedan stod jag i en skolmatsal och pratade med en fjortonårig pojke som kommit på kant med sin syster som han då bodde hos.
     "Du kanske ska komma och bo hos oss", hörde jag mig själv säga.
     Det var ett synnerligen oplanerat erbjudande, åtminstone från min sida. Huruvida universum ruvat på det en tid låter jag vara osagt.
     Så flyttade en tonåring in i vårt hus och jag fick mitt tredje barn, som också blev mitt äldsta. En grabb som föddes i Kongo Kinshasa en vecka efter att jag fyllt tjugotre.
     Mirjam och Jasmin (som skulle heta Aron om hon varit pojke) fick en bonusbror vars namn på svenska lyder Mose. En biblisk treklöver. Trots att min kropp först lät mig tro att jag inte skulle bli mamma alls, så visade det sig att det blev precis som jag bestämt från början. Bara på ett lite annat sätt.  
     Ibland kan det var för sent att vända om, men det är sällan för sent att komma ikapp.
    
    

Sch!

Publicerad 2017-03-14 12:39:00 i Allmänt,

Det  närmaste jag varit politiska möten är hockeymatcher. Min största behållning av ståläktaren i Skellefte Kraft Arena eller Coop Arena är inte vad som försiggår på isen, utan vad som försiggår bland de riktiga supportrarna. Inte bara kroppsspråket, utan till och med frisyren på den unga man som ledde hejaklacken sist jag bevittnade en match var som tagen ur Hitlerjugends innersta krets.
       I nästan alla skolor jag besökt viskar lärarna lite tyst om att de största attitydproblemen, både med beteende och språk, kommer från eleverna med uniform, alltså hockeyuniform.
       Jag har många vänner som är engagerade och rasar över olika saker i sociala medier. Men ingen enda socialt och politiskt engagerad vän rasar över något som inträffar inom sportens värld, ty där är allt tillåtet. Och om det inte är tillåtet så hyschar vi i alla fall, för idrott är ju så bra och danande för ungdomen.
Men hör ni, gott folk, tro mig när jag säger att det är ett betydligt större problem för oss och våra barn med idrottens påverkan än huruvida amerikas president tar kvinnor mellan benen.
     Det är inte länge sedan jag satt på Kallax och hörde några unga män skratta och raljera över ett besök på ett ställe där man kunde ta del av och uppleva det ena och det andra, ja de var mycket till sig över att det var "som på film". Jag behövde inte ens känna igen de unga männens ansikten från sportsidorna i lokalblaskorna för att veta vem de var ute och representerade, de hade både lagnamn och egna namn alldeles tydligt på uniformen. Levande reklampelare så att säga, för bordellbesök.
     Själv är jag glad att jag inte är han Petter Lasu Nilsson idag, för det hade varit ångest. Sällan har jag sett någon människa göra bort sig så kapitalt i teve. Men det är ganska tyst. Han har visst bett om ursäkt. Vi förstår och förlåter, det var visst något med adrenalin. Undrar om det skulle hålla i rätten om någon stackars supporter blev så upprörd och ledsen över katastrofen att han under påverkan av adrenalin råkade ge hustrun eller barnen lite däng i samband med matchen. Ingen fara, vi förstår och förlåter.
      Krig och kärlek, se det är petitesser när vi har att jämföra med sport.
 
 
 

Om

Min profilbild

Lina Stoltz

Född 1974. Bor i Luleå. Har sedan debuten 1998 skrivit sju böcker, främst för barn och ungdom. Fick i november 2012 NLLs utvecklingsstipendium för konst och kultur, Rubus Arcticus. Fick samma år Överkalix kommuns kulturstipendium. Böcker: Quenas konung, Minna och Mirakelmannen, När inte ens lärarna vet, Kalevala berättad för alla åldrar, Vilma ska till dagis/Vilma lähtee taakikseen, Imorgon är allt som vanligt. Du föll och jag för dig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela